Madeleine Albright

Lika farlig som Trump

Kajsa Ekis Ekman om Madeleine Albrights bok – och ledarstil

avKajsa Ekis Ekman

Foto: AP
Madeleine Albright besöker amerikanska soldater i Bosnien under sin tid som utrikesminister 1998.

Hur kommer det sig att borgerliga ledarskribenter alltid kan nosa sig till den härskande klassens intressen, utan att någonsin nämna dem vid namn? Det slår aldrig fel. Vinst i välfärden, Irakkriget, Greklandskrisen, Ryssland – i samtliga fall är borgerliga skribenter underdåniga vad de största kapitalisterna och de mäktigaste nationerna vill.

Men hur gör de? Kopierar de bara från amerikanska tidningar eller har de en särskild intuition?

Som marxist tycker jag det kan vara svårt att få veta vad makthavarna egentligen vill, eftersom de själva använder sig av samma dubbeltänk. När man läser deras biografier; Hillary Clintons till exempel, står där bara om goda människor kontra terrorister. Man får aldrig veta om det var oljan, dominoteorin eller gasledningarna som egentligen ligger bakom. Det måste man gå till militära tankesmedjors rapporter för att få reda på.

Nu kanske någon invänder att jag är konspiratorisk och att det inte finns något dubbeltänk: att makthavarna verkligen endast tror på frihet. Det är bara det att i så fall skulle de ju invadera alla möjliga länder och inte bara just då det råkade sammanfalla med strategiska intressen.


På precis samma sätt är det med Madeleine Albrights nyutkomna bok Fascism – en varning. Albright var som bekant USA:s utrikesminister under Clinton och har bombningarna av Jugoslavien, stödet till paramilitärer i Plan Colombia och en halv miljon döda irakiska barn på sitt samvete. Men boken är oerhört trevlig och human. Vi måste alla motarbeta fascismen, skriver Albright och det kan man ju hålla med om – bara det att fascisterna råkar vara exakt desamma som USA:s fiender.

”Fascism” är med andra ord en uppdaterad version av ”ondskans axelmakter”. Putin kallas fascist, precis som Kim Jong Un och Nicolás Maduro. Detta slarv får sin förklaring när Albright ger sin definition: inte ”en viss politik, utan snarare ett sätt att komma till makten”. En fascist är enligt henne: karismatisk, ger människor mening i livet, kontrollerar informationen och är auktoritär. Vilket skulle göra nästan alla framgångsrika företagsledare till fascister.


Men självkritik finns det inte plats för här, utan Albright puttrar på i sin strävan att skapa ett ”vi” med läsaren, mot Hitler, Stalin och mörka tendenser i vår tid. På vägen glömmer hon en del obekväma fakta, som när hon framhåller bojkotten av Sydafrika som ett sätt att bekämpa apartheid utan att nämna att USA endast införde bojkott under apartheids sista fyra år, efter att ha varit dess viktigaste handelspartner och försvarare i fyrtio års tid.


Intressantast blir det när hon kommer till Trump. Kanske är detta bokens egentliga ärende: att visa hur Trump följer i raden av ledare med fascistiska tendenser. Albright är oroad över USA:s rykte, som hon menar att Trump förstör. Han agerar inte som den världsledare en amerikansk president bör vara, vilket kan göra andra länder hämndlystna. Dessutom har hans protektionism gett Kina större inflytande i världen. Med andra ord: Trump agerar inte som en imperialist, utan som en nationalist.

Om Albrights hållning är ett symptom på en djupare intressekonflikt inom den amerikanska makteliten är svårt att utröna. Att de representerar varsin ledarstil är dock tydligt. Albright tillhör, tillsammans med Obama, den typen av ledare som talar fint men samtidigt krigar utan skrupler.

Trump tillhör, tillsammans med Berlusconi, typen som snackar vitt och brett om att ”jag ska släppa alla bombers mamma” men som inte alltid kommer till skott. Man ska dock inte underskatta någon av dem. Den ena charmar oss, den andra distraherar oss. Båda är oerhört farliga.

ARTIKELN HANDLAR OM

Politik

USA