Finlands sak är svår

Kalle Holmqvist: Vittnesmålen från finska inbördeskriget är styrkan i både Boëthius och Donners böcker

Foto: Arkiv
Tillfångatagna rödgardister avrättas i Tammerfors 1918.
BOKRECENSIONER

Sett ur ett globalt perspektiv är det finska inbördeskriget 1918 en ”fotnot i historien”, som Maria-Pia Boëthius skriver i sin reportagebok Vitt och rött. Det var en liten konflikt i utkanten av ett Europa som redan hade slagits i spillror av världskriget. 

Medan första världskriget uppmärksammades med minnesdagar och monument blev finska inbördeskriget något som man helst inte talade om. Särskilt inte i Finland.  

Både Vitt och rött och Jörn Donners roman Blod är tunnare än vatten bygger till stora delar på anteckningar från människor som var med. 

Maria-Pia Boëthius mamma Billie var tre år när inbördeskriget mellan ”vita” och ”röda” bröt ut. Hon tillhörde en finlandssvensk familj som slöt upp bakom de vita (eller ”slaktarna” som de kallades av motståndarsidan). Boëthius har använt sin mormor Evas dagbok som källa. Eva blir bland annat tillfångatagen av rödgardister och hamnar i läger.

Donners Blod är tunnare än vatten tar sin utgångspunkt i anteckningar av en man som kallar sig Alexander – en rysk jude som har flytt till Finland i inbördeskrigets slutskede. Alexander lever farligt eftersom de segrande vita är misstänksamma mot både ryssar och judar.

I centrum för handlingen finns ett kärleksdrama som varken är särskilt spännande eller engagerande. Det är däremot de vittnesmål från olika människor på både finska och ryska sidan av gränsen som vävs in i berättelsen. Det är inte alltid tydligt vad som är fiktion och vad som är verkliga dokument. Men de olika rösterna i romanen skapar en intressant inblick i en förvirrad tid, när gränsen mellan det finska och det ryska skärptes.

Finland hade tillhört Ryssland sedan 1809, men hade ett visst självstyre och ett eget slags parlament (lantdagen). Allmän rösträtt infördes redan 1906. När Socialdemokraterna vann valet till lantdagen 1916 fick Finland som första land i världen ett parlament med socialistisk majoritet. 

I mars 1917 föll det ryska tsarväldet och en provisorisk regering under ledning av Aleksandr Kerenskij kom till makten. Den socialdemokratiskt styrda finska lantdagen tog chansen att stifta lagar som i princip skulle innebära full självständighet. Kerenskijs regering valde då att upplösa lantdagen. Efter nyval fick Finland ett borgerligt styre.

I november tog bolsjevikerna makten i Ryssland. Finland blev fritt och Ryssland drog sig ur första världskriget. De ryska soldaterna som hade varit stationerade i Finland verkade ha revolutionära sympatier. Skulle de stanna kvar och hjälpa de finska röda? Det var i alla fall vad många inom högern fruktade. Tidigare hade Ryssland varit garantin mot socialisterna, nu sågs de ryska soldaterna som ett hot.

Motsättningarna mellan högern och socialdemokratin skärptes och varje sida byggde upp egna miliser: vita skyddskårer respektive röda garden. Kriget började den 27 januari 1918 när båda sidor gick till angrepp, ovetande om varandra. I Helsingfors avsatte rödgardisterna den borgerliga regeringen och tände en röd lykta i Folkets hus. Revolutionen hade inletts!

Av tyskarna tillfångatagna rödgardister förs genom Helsingfors gator.

För Boëthius blir det tydligt att släkthistorien – att de vitas kamp skulle ha handlat om finsk självständighet – inte stämmer. Många av de vita officerarna, till exempel överbefälhavaren Gustaf Mannerheim, hade tjänstgjort i den ryska armén. När borgarna inte kunde stötta sig på Ryssland fick de hjälp från Tyskland i stället. Den tyska armén invaderade Finland för att stoppa de röda.

Efter kriget höll Finland på att bli en tysk satellitstat, bland annat skulle en kung importeras från Tyskland. Men när Tyskland kapitulerade (efter att flottans matroser gjort myteri) och förlorade första världskriget blev Finland en republik i stället. 

Att kriget förråar människan återkommer som ett tema i bägge böckerna. Båda sidorna gjorde sig skyldiga till utrensningar och offentliga avrättningar. Men det är ingen tvekan om att den vita terrorn var värre än den röda. Bland de vita fanns ett enormt klasshat mot arbetarna och torparna. Boëthius berättar en absurd historia om hur några vita företrädare har fest på stadshotellet i Jakobstad. Framåt midnatt, när alla är fulla och glada, beslutar de sig för att ställa till med krigsdomstol. Sex tillfångatagna arbetare avrättas.

Kriget innebar att en betydande del av den politiskt medvetna arbetarklassen likviderades (bokstavligt). Närmare 30 000 röda stupade i strid, avrättades eller dog i fångläger efter krigets slut. Tusentals röda flydde österut och bosatte sig i det som skulle bli Sovjetunionen. Där mördades många av dem i utrensningarna på 1930-talet.

Maria-Pia Boëthius mamma Billie, vars familj alltså tillhörde den segrande sidan, hamnar i stället i Sverige. Den sista tiden av sitt liv bor hon på ett demensboende på Lidingö. En dag blir hon övertygad om att ryssen ligger ute i buskarna och spionerar på henne. För henne hade kriget aldrig riktigt tagit slut.

I dag är i stort sett alla som minns finska inbördeskriget döda. Därför är det välkommet att olika vittnesmål från kriget sprids genom de här två böckerna. Som Carsten Palmær skriver i recensionen av Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs ”Finska inbördeskriget” (Aftonbladet 27 jan) finns också dåtida tidningar – varav en del är svenskspråkiga, till exempel socialdemokratiska Arbetet från Åbo – digitaliserade på Finlands nationalbiblioteks hemsida. 

Så lever minnena från detta bortglömda krig vidare.

ARTIKELN HANDLAR OM