Livets vilda hjärta

Foto: Clarice Lispector (1920–1977) räknas som en av Brasiliens främsta författare. Hon var även verksam som journalist. ”Nära det vilda hjärtat” kom 1944 och är hennes romandebut.

avHanna Nordenhök

BOKRECENSIONER

I sin essä från 1989 om den brasilianska författaren Clarice Lispector skriver Hélène Cixous: ”Å den andre, det är namnet på mysteriet”. Lispector var en av dem Cixous tillskrev begreppet ”écriture féminine” bredvid bland andra Kafka, Joyce och Tsvetajeva. Den feminina skriften var med andra ord inte nödvändigtvis kopplad till fysiskt kön, utan stod för en litteratur som genom att skriva in kroppen och det omedvetna i texten kunde utmana en maskulint rationalistisk språkordning.

Och Lispector skriver verkligen en litteratur som oavbrutet tänker över och genom kroppen och varseblivningen. Den är kännbar, materiell. Den hämtar sitt stoff ur djupt språklösa erfarenhetsskikt, bildar en väv av kännanden och tänkanden; ett slags existentiell grundforskning där den dialogiska rörelsen blir en grundbult. Att skriva är alltid och i första hand ett relationellt blivande. Det är namnet på mysteriet.

Nu har hennes debutroman Nära det vilda hjärtat (1943) kommit ut på bokförlaget Tranan som den sjätte i ordningen av svenska titlar. Boken är ofattbart fullödig för att vara en debut. Redan från första raden etableras den där distinkta, nästan psykotiska verklighetsnärvaron som utmärker Lispectors litterära blick.

”Och man kunde också vänta på ögonblicket som kom … som kom … och plötsligt brådstörtat övergick i nu och med ens löstes upp … och ett annat som kom … som kom”, lyder en passage ur bokens hungriga medvetandeströmmar som beskriver nu-ögonblickens ständiga förvandling. Ett centralt motiv hos Lispector, där varje fras tycks bilda ett slags blivandetillstånd, stjärnögonblick som också blir till språng – vart? Dit. Ut. Vidare. Mot. Och språnget är: den hemlighetsfulla du-närvaron, den komplicerade sträckningen mot det-som-inte-är-jag.

Huvudpersonen Joana utvecklar tidigt en förmåga till intensiv uppmärksamhet på verkligheten och sinnesintrycken, som kommer att leda henne till insikten om tillvarons osynligare skikt. Men också om maktordningarnas dova närvaro i samvaron mellan människor. Och skaparkraftens alla motsägelsefulla nivåer av frihet, amoral och ljus.

När hennes mor dör tas hon först om hand av sin far, och när också han går bort av fastern. Båda framställer den döda modern som oberäknelig, ”en djävul”. Joanas självförståelse formas av denna föreställning om det diaboliska morsarvet, och hon blir övertygad om att också hon själv har ”en benägenhet till ondska”, en ondska dunkelt förknippad med kvinnans väsen men också med skaparkraften.

Det finns ett dualistiskt förhållande mellan maskulint och feminint som hela tiden undersöks i Nära det vilda hjärtat. Det maskulina – delvis representerat av fadern, en skollärare och maken Otávio – står för ägande och kontroll medan det feminina artikuleras i en subversiv, animalisk frihet.

”Grindens galler var gjort av män; och där blänkte det i solen. Hon såg det och chocken av den plötsliga förnimmelsen gjorde henne på nytt till kvinna”, står det på ett ställe. Patriarkatet producerar alltså kvinnan, men hennes underordning förser henne också med en inåtvänd upproriskhet och en mental rörlighet överlägsen mannen. Kvinnligheten utgörs av en potentiell revolt, just genom att ”själva dess innersta väsen är ’att bli’”. Och Joana med sina inre motsättningar mellan närvaro och frånvaro, mellan rationalism och mystisk sanning, förvandlas till en inkarnerad summa av Lispectors poetik.

Lispector har ofta lästs mot den judiska mystiken, några av hennes uttolkare menar att hon genom sitt judisk-ukrainska ursprung skulle ha ärvt en ”kabbalistisk ådra”. Det finns mycket riktigt ett mystikt grunddrag hos henne som delvis går att korsläsa med en postmodern teoribilning, där tanken om ett stabilt subjekt ifrågasätts. I hennes böcker är det som kallar sig ”jag” aldrig enkelt avgränsbart, utan ett provisorium, ett medvetandefält med genomsläppliga gränser.

Också mystiken söker en form som spränger jagets gränser och gör det mottagligt för den andliga värld från vilken människan stängts ute. Den upptas av klyvnaden mellan det mänskliga och en gudomlighet förborgad för människan genom den förstörda första enheten med Gud.

Lispectors mystik gestaltar sig i rörelsen mellan det som varseblivs som jag och det som är det andra – tinget, djuret, den andra människan. Det blir en prosa som tar formen av ett frågande-varande i världen och texten utan definitiva svar; tvärtom beror den av sin egen ständiga förnyelse och upphävelse. Det är ett uppfordrande skrivsätt i all sin sårbara och extatiska relationalitet. Lispectors böcker är paletter över närheternas och främlingskapens alla skiftningar.

Som i Passionen enligt G.H. (1964), där en kvinna av misstag krossar en kackerlacka, och så förhäxas av den döende insekten att det utlöser en identitetskris hos henne som ger henne impulsen att stoppa dess döende innanmäte i munnen. Och i Levande vatten (1973), där ett febrigt talande kvinnojag ser sitt eget inre avspeglas i djurhonornas tysta, gåtfulla födande. Eller i Stjärnans ögonblick (1977), då en manlig författare uppfinner den unga och fattiga kvinnan Macabea. Innan boken är till ända har gränserna mellan deras jag uppluckrats, och de framstår som två sidor av ett och samma psyke.

Cixous läser Lispectors skrift mot den kvinnliga position i världen och språket som gestaltas i Bibelns berättelse om Evas trotsande av lagen när hon äter av paradisäpplet.Syndafallet blir bilden av hur tillblivelsen av ”det kvinnliga” går genom en oral vällust som också är en överträdelse av ett symboliskt förbud. Evas punktering av äpplets sammanhållande skal betyder att hon inte räds det inre, hennes oralitet består i att invändigt kunna vidröra; detta är den kvinnliga skriftens subversiva kärna.

Tänkt så kan kackerlacksscenen i Passionen enligt G.H. förstås som en bokstavlig realisering av den bibliska berättelsen. G.H.:s drift att äta insektens döende inälvor, likt en annanhetens oblat, för henne mot en osynlig kunskap i existensens utmarker och samtidigt allt längre inåt, till livets vilda hjärta.

I debutromanen beskrivs intressant nog också en sockerkaka i Joanas barndom som smakade vin och kackerlacka. Jag läser den som ett slags spöklik hälsning in i framtiden, från det unga till det mogna ännu oskrivna författarskapet.

PROSA

Nära det vilda hjärtat

Clarice Lispector, översättning Örjan Sjögren, Tranan