Liken på Lampedusa våra döda, vårt ansvar

avFredrik Persson-Lahusen

BOKRECENSIONER

Få fenomen har samma sprängkraft som migration

David Qviström

Få fenomen har samma historiska och samtida sprängkraft som migration. För de människor som sätter sig i rörelse, bordar knappt sjödugliga skepp vid Medelhavets södra stränder, handlar det om liv och död. Detta faktum, omöjligt att förneka, ställer frågor om krav och ansvar till oss som för tillfället har turen att sitta i säkert bo. Därmed, menar David Qviström i sin reportagebok Nyttiga människor, kan migrationspolitik ses som en spegling av vår människosyn och självförståelse.

Qviström är en av de svenska journalister som mest intensivt, ­initierat och mångsidigt har skrivit om migration på senare år. Under ett drygt decennium har han, framför allt för Kyrkans tidning, rapporterat från Kosovo om de asyl­sökande ­romer som avisas från Sverige, från Ukraina om folklig längtan till väst, men också om hur landet lydigt låter sin gränspolis göra knekttjänst åt EU i utbyte mot mindre hårda visumkrav.

Han lotsar läsaren i Libanons flyktingläger och svältens Mauretanien. Lika lätt dryftar han laddade inrikespolitiska frågor (apatiska flyktingbarn, arbetskraftsinvandring, tiggeri och Sverigedemokraternas triumftåg) och följer Tobias Billström från färsk pojkspoling till den europeiske migrationsminister som innehaft sitt ämbete längst.

Qviström är möjligen ingen stor stilist, men hans närvaro och vet­girighet är effektfull. Han tillhör en allt mer sällsynt journalisttyp i de strömlinjeformade mediehusens tidevarv: den som är på plats och samtidigt tillåter sig betänketid.

Qviström har skrivit många utmärkta reportage. När de läggs ­sida vid sida blir det dock inte med automatik en bok utan anmärkningar. Nyttiga människor saknar en ram som hade kunnat skänka relevans bortom de enskilda reportagen. Qviström förmår inte fullt ut förmedla att migration alltid varit ett naturligt inslag i människans historia, vilket exempelvis den tyske historikern Karl Schlögel visar i sin mästerliga essä Planet der Nomaden (”Nomadernas planet”). En mer pedagogisk presentation av gällande regelverk i anslutning till enskilda fall – ett av kollegan Sanna Vestins (Flyktingboken och Flyktingfällan) adelsmärken – hade ­varit välkommet.

Boken tillgängliggör Qviströms journalistiska gärning för fler än de som håller sig med Kyrkans tidning och är därför, bristerna till trots, värdefull. Med sina reportage ställer Qviström svåra spörsmål. Med liken på Lampedusa för ögonen avger han också ett tydligt, men aldrig tvärsäkert mästrande, svar: ”Våra döda, vårt ansvar”.