Vänsterman sätts på oväntade prov

Veranda som spelplats i Kjell Erikssons nya roman

Foto: Idha Lindhag
Kjell Eriksson.
BOKRECENSIONER

Bo, huvudpersonen i Kjell Erikssons roman Verandarevolutionären, är en lätt resignerad gammal vänsteraktivist som sitter på en karibisk ö, kolkar öl på sin veranda och slänger käft med sin granne, en 96-årig före detta engelsk imperialist. Själv har Bo varit framgångsrik utrikeskorrespondent och skickar fortfarande då och då briljanta knäck till Dagens Nyheter eller The Guardian. Men det kokar i det lilla karibiska landet, folkets vrede är inte att ta miste på, och militärdiktaturen är hypernervös. Bo vill bara ha lugn och ro på sin veranda men kan inte undgå att bli indragen. Samtidigt kommer hans dotter på besök.

Kjell Eriksson berättar mycket filmiskt, och man föreställer sig lätt Humphrey Bogart eller Alec Guinness i rollen som Bo. Vem man väljer beror på vilken vinkel man vill lägga på romanen. Bogart ger tonvikt på de rafflande inslagen, Guinness på de mer försonligt resignerade.

Romanens titel är välfunnen. Den är högst konkret, eftersom vi oftast befinner oss på Bos veranda men inte bara konkret. Bos utgångspunkt för sitt journalistiska yrkesliv var en gång att bli ”en rak vänster i kapitalismens solar plexus”.

Den övertygelsen har han i princip kvar men orkar inte leva upp till den längre. Verandan tog över. Den dramatik han av en slump dras in i ger honom nu möjlighet att göra verklighet av de gamla revolutionära idealen. Och visst fungerar hans solidariska instinkter fortfarande, han gör en insats, men till syvende och sist och med dotterns väl och ve att tänka på flyr han i sista stund fältet. Slutet blir ytterligare ett vilset steg i hans fortgående resignation.

”Verandarevolutionären” är en spännande roman, där Kjell Eriksson skickligt och metodiskt bygger upp en förtätad stämning. En lång rad snabbt men distinkt tecknade figurer omger den trötte revolutionären, och tankarna går som sagt ideligen till filmens värld, ibland ser man Att ha och inte ha framför sig, ibland Vår man i Havanna.

Det är ju även som romaner, av Hemingway respektive Greene, ganska goda förebilder.

Samtidigt blir romanen inte bara en filmisk spänningsroman utan också ett slags parabel över den gamla 68-vänstern. Somliga har som bekant vandrat långt högerut genom åren, men dem handlar det inte om här. De flesta håller liksom Bo fast vid sina ideal men hamnar hur de än beter sig ändå till slut på den där verandan.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner