En fröjdefull start på ett författarskap

Donia Saleh lyckas skriva både flippat poetiskt och strikt konsekvent

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Uppdaterad:
Donia Saleh (f −96) debuterar med ”Ya Leila”.
Foto: Märta Thisner
Donia Saleh (f −96) debuterar med ”Ya Leila”.

”Vägen mellan Amila och mig, alltid samma raksträcka. Passera hundraåtta lyktstolpar, passera den upplysta, ödsliga fotbollsplanen, passera godispapper som flyger över gräset, passera kyliga andedräkter som rökmoln under ljuset.”

Så sinnligt och rytmiskt inleder Donia Saleh sitt författarskap, och bara några sidor senare står det klart för mig att ”Ya Leila” är en av årets mest glädjande romandebuter. Storyn om gymnasisterna Leila och Amila och deras vänskap är kanske inte vidare originell eller ens helgjuten, men den är helt enkelt en fröjd att läsa.

Särskilt dialogen imponerar. Saleh kryssar nästan omärkligt mellan direkt och indirekt anföring, och med ett driv som lustigt nog får mig att tänka på översättaren Einar Heckscher (salig i åminnelse!).

Bildspråket är poetiskt, flippat, men på sitt vis strikt och konsekvent, och framkallande en air av ödslig och tonårsbetingad utomhusexil. På porträtten av de två huvudpersonerna finns heller inget att anmärka. Båda är av kurdiskt ursprung, men där Amila håller stenhårt på rötterna fantiserar Leila om att uppgå i svenskheten, om att belamra väggarna med stringhyllor och häcka i skärgården.

Så långt som klasskompisen Yones vill hon förstås inte gå, han som assimilerat sig bortom allt förstånd, men kanske att ”Glitterfittorna”, klassens gäng av medelklassfeministaktivister, kan visa sig tillräckligt frisinnade för att vilja hänga med Leila?

Jag ska inte avslöja hur det går, men tvingas ändå konstatera att skildringen av just Glitterfittorna tillhör ”Ya Leilas” svagare inslag. Den radikala sammanslutningen ränner som en flock empatistörda löpankor genom intrigen, och så mycket mer än att de strör glitter, knark och emojis omkring sig får vi inte veta.

Nåväl, Donia Saleh visar i alla händelser att hon kan så mycket bättre. Den surmagade kaféägaren Anders, tecknad med några få infama pennstreck, står till exempel tydlig som en huggkubbe i mitt läsaröga. Liksom Omar, Leilas autistiske bror vars svada och uppenbarelse tillhör romanens verkliga och mest gripande höjdpunkter.

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN