Djupt drabbande och förföriskt om sexuellt våld

Schantz är bäst när hon vägrar lösa gåtan: Varför dras kvinnor till män som hatar dem?

Av: Sinziana Ravini

Publicerad:
Uppdaterad:
Madeleine Schantz (född 1993) debuterar med romanen ”Vaken dröm”.
Foto: Olof Grind
Madeleine Schantz (född 1993) debuterar med romanen ”Vaken dröm”.

I Metoo-revolutionens kölvatten har det uppstått en ny gråzonslitteratur som fångar både smärtan, skönheten och njutningen i den sexuella underkastelsen.

Denna nygamla genre hade förstås inte varit möjlig utan författare som Unica Zürn, Marguerite Duras, Elfriede Jelinek eller Mara Lee och de oändliga lager av komplexitet som dessa författare laborerar med i sina respektive författarskap.

En bok som verkligen förtjänar att räknas till denna subtila genre är Madeleine Schantz debutroman Vaken dröm, en japonistisk och ja, drömsk, berättelse om ett utdraget sexuellt övergrepp. Huvudkaraktären, en kvinnlig konstkurator, blir förförd av en affärsman som tar med henne till Japan. Historien rullas sen upp inför en rätt så ofinkänslig förhörsledaraktig psykiatriker som vill ställa en diagnos.

Sköna naturbeskrivningar varvas med långt ner i halsen-scener på lyxiga hotellrum. Blåmärken ser ut som pärlhalsband och minnen av en avliden vän framstår som vackra undergångsmålningar.


Här och var skingras depressionens slöjor av euforiska beskrivningar av sorbet, persikor, jasminte, mjuka badrockar och körsbärsträd. Stilen är lätt som vinden, akvarellisk, men också kylig: ”Han tog skärpet och piskade mitt underliv kanske tre fyra fem gånger och tryckte in fingrarna i min mun som två krokar när han stod bakom mig och våldtog mig med mitt samtycke.”

Ibland är det som att vandra i en feministisk version av Chuang Tzus famösa fjärilsdröm: ”Jag vandrade omkring som om jag var vaken i någon annans dröm, det passade bättre in på livet än att påstå att jag bestämde själv.”

Vaken dröm är en målerisk, splittrad och djupt drabbande roman som ömsom romantiserar, ömsom dekonstruerar övergreppen. Jag kan i ärlighetens namn inte minnas när jag läste en så förförisk våldshistoria sist.


Men bokens styrka – vägran att psykologisera – är ibland också dess svaghet. Den kvinnliga huvudkaraktärens besatthet vid yta: ”Min hy är felfri, ren och känns som en orkidé”, får henne stundtals att låta som en modell i en reklam för ansiktskräm. Och jag köper inte hennes lite för enkla teorier om att det är samhället som steriliserat oss känslomässigt.

Schantz är som bäst när hon uppehåller sig vid smärtans outsäglighet, vid extasen i självutplåningen, i det dimmiga gränslandet mellan gott och ont, men också i vägran att lösa den stora gåtan – varför kvinnor dras till män som hatar kvinnor.

Publicerad: