Elton John

En påse söta men tomma kalorier

Elton Johns självbiografi är skvallrig och skrytsam men säger inget om musiken

avMarkus Larsson

Foto: CAROLINA BYRMO
Elton John på Gröna lund 2017.

”Jag.”

Det är självbiografins viktigaste ord. Elton John låtsas inte som att vara rockstjärna handlar om något annat än skamlös narcissism. Han må ha varit beroende av det mesta men inte av hyckleri. Det här är en bok om Elton John av Elton John, personen som arbetarsonen Reginald Kenneth Dwight från Pinner uppfann för att bli artist. Bokens tacklista är talande nog precis så opersonlig och kort som den borde vara: ”Tack till alla som friskade upp mitt minne och bidrog till mitt underbara liv.”

Jag är dessutom mycket frispråkig och underhållande. Memoaren, som har spökskrivits av brittiska tidningen The Guardians musikredaktör Alexis Petridis, tyngs aldrig ner av pretentiösa haranger om rockens makalösa tyngd och betydelse. Elton lassar i stället fram en lavin av snabba anekdoter från ett liv och karriär som har varit ett större spektakel än hans egna scenglasögon. De mörkaste och mest hysteriska av alla storys handlar, naturligtvis, om honom själv.

Som när han, skvatt galen av kokain, ringer upp sitt skivbolag och ber dem att göra något åt vädret. Han stördes nämligen kopiöst mycket av blåsten utanför hotellfönstret på Inn On The Park i London.

Som när han, ”den knarkande bögen”, får den underbara idén att gifta sig med en kvinna i december 1983 i övertygelsen om att alla hans sabbade relationer kanske beror på att han legat med fel män.

Som när han förklarar att han duckade aids genom att vara voyeur. Under sexorgierna arrangerade han gärna andra par, trekanter och grupper, tittade på och blev upprörd om deltagarna råkade spreja ner hans svindyra möbler.

Foto: PER BJÖRN
Elton John i Stockholm 1979.

Elton John har missbrukat allt: sprit, droger, blonda älskare, prylar, konst, sex, mat. Han försöker aldrig vara cool och är lagom intresserad av att framställa sig själv som en bra person, oavsett om det handlar om de värsta excesserna under 70-talet eller de mer stillsamma åren efter att han nyktrat till, träffat sin man David Furnish och skaffat två barn. Tack, men nej tack.

Någon djupare förklaring till att han beter sig som en rockbitch med frekventa, irrationella vredesutbrott finns egentligen inte. Men efter att ha läst biografin, och sett filmen Rocket man, verkar föräldrarna ha varit ohyggliga. I Jag målas framför allt en diabolisk bild upp av den missunnsamma modern, Sheila Eileen Dwight, en ständig nål genom Eltons båda ögonglober. Om han har ärvt sitt temperament av någon är det från henne. Vid ett tillfälle beskriver Elton sin mor som ”fullblodssociopat”. Bland det sista hon säger till sin son mot slutet av sitt liv är: ”Jag älskar dig, men jag gillar dig inte.”

Det roligaste med Jag är skvallret om andra stjärnor som Elton John har hängt med i olika former av dimma. Bob Dylan är tydligen så kass på charader att Elton slänger apelsiner på honom. Alfatupparna Richard Gere och Sylvester Stallone börjar nästan slåss om prinsessan Diana under en middag. Tina Turner har den makalösa fräckheten att påstå att Elton ser tjock ut i Gianni Versace-kläder och att han inte kan spela Proud Mary ordentligt. John Lennon och Yoko Ono äger kor tillsammans.

Han återkommer med stor förtjusning till den kamratliga rivaliteten med Rod Stewart. Båda två jävlas oavbrutet med varandra i en serie av practical jokes och syrliga kommentarer om deras höjdpunkter eller kallsupar under karriären.

Foto: TT
Arbetarklassgrabbarna Elton John och Rod Stewart har en kamratlig rivalitet.

Det är för övrigt intressant att jämföra Rod och Elton. Båda två kommer från arbetarklassen. Båda två älskar att, likt tidiga pappavarianter för kommande hiphopartister, visa upp sin klassresa genom en vräkig och gränslös livsstil. Båda två gjorde sina bästa inspelningar i början av 70-talet och båda två har, i takt med att rikedomen vuxit, blivit mindre intressanta rent musikaliskt. De kallar varandra kärleksfullt för Phyllis (Rod) och Sharon (Elton). De gjorde med tiden skivor för folk som inte gillar musik, och nu har Elton John släppt en bok för folk som inte gillar att läsa.

Musiken som Jag handlar om, som i flera fall är bland det starkaste som släppts av den gamla rockgenerationen, reduceras till titlar, årtal, listplaceringar och försäljningssiffror. Elton John vet inte hur han skriver sina melodier och vill inte analysera det heller, tack så mycket. En låt om ett fisande vårtsvin, Hakuna matata från soundtracket till Lejonkungen, får större utrymme
i boken än Tiny dancer och Saturday night’s alright for fighting. Däremot har han lite mer att säga om sina största hjältar, The Band och Leon Russell.

Att läsa boken är att få den ena lösgodispåsen efter den andra staplad framför sig. Man frossar i socker utan att få i sig särskilt mycket till livs. De närmast encyklopediska redogörelserna över vilka kändisar och kungligheter som han känner eller träffat skvallrar om hur viktiga de är för hans självbild, trots att han beskriver dem som lustiga olyckshändelser av typen: Och där stod jag och dansade med drottningmodern till Bill Haleys Rock around the clock. Åh, så konstigt. Tra la la. Vem kunde ha anat det?

Elton John är väldigt medveten om att han har levt inuti en världsfrånvänd kändis- och kokainbubbla. Men Jag blir ändå en ödmjukt skrytsam studie i hur superrika superstjärnor kan glida ovanpå allt, eller i alla fall vidare genom det mesta. Pengar, obscen konsumtion, politik, homofobi, knark, sammanbrott, sjukdomar, tragedier – i slutändan är ingenting något större bekymmer för Elton John. Har han exempelvis något ansvar för vilka diktaturer och personer han uppträder för eller tjänar pengar på? Måttligt. Självbekräftelsen överträffar ändå allt. Från en upphöjd stol blir hela världen en lekpark med rutschkana.

Boken landar i en plattityd som hade gjort Paulo Coelho stolt: ”Den enda frågan som är värd att ställa är: vad kommer härnäst?”

Åh, fan.

Elton Johns livsvisdom är antagligen nödvändig för att överleva i superstjärnornas stora och bekväma tomhet.

ARTIKELN HANDLAR OM