På drift i kärlekens multiversum

Kan man överhuvudtaget komma en annan människa nära, frågar sig jaget i Helena Granströms roman

avPia Bergström

Publicerad:
Foto: Viktor Gårdsäter
Författaren och kulturskribenten Helena Granström förenar essäformen med en berättelse i jagform, i romanen ”Betydelsen av kärlek”.

Kan kvantfysiken och de matematiska teorierna om atomernas partiklar och vågor säga oss något om kärlekens lagar?

Kan Schrödingers osedda katt, död eller levande, säga oss något om den älskandes ensamhet, den älskades ensamhet?

Kan det rentav vara så att den västerländska kulturens kärleksideal, den romantiska drömmen om själarnas och kropparnas sammansmältning till ”ett” är omöjlig rent matematiskt?

Kulturskribenten och teoretiska fysikern Helena Granström försöker i nya romanen Betydelsen av kärlek förena den fritänkande essäformen med en litterärt gestaltad historia i jagform. Hennes kvinnojag resonerar sig fram, minns, associerar åt oväntade håll. Hon skriver precis som Granström själv understreckare i Svenska Dagbladet om kvantmekaniska multiuniversum men också radioessäer om kärlek utan ägandebegär.

Det jag tar med mig efter läsningen av Granströms högtflygande och snåriga men ändå lekfulla och tankelivande roman är insikten om hur dyrbar mänsklig klokhet ändå är

Jagets kärleksliv är dock inte alls så idealt som hon skulle önska. Eller snarare: de män hon träffar tycks instängda i sina egna världar, liknöjda i sina ”parallella universum”. De uppskattar hennes kvinnliga sällskap och hennes kvinnokropp men är inte intresserade av vad hon tänker, vem hon är och vad hon vill och känner.

”Mannen”, alltså sambon, är en jordbunden molekylärbiolog som nästan aldrig är hemma. Men när hon vill se sig om och lära känna ”Konstnären” eller den unge, vackre ”Ingenjören” närmare, skyggar båda för hennes oblyga närmanden.

De två poeterna som hon umgås med platoniskt, ”Den svage” och ”Den starke”, kräver båda bekräftelse, tröst och beundran men ingen förmår ge henne något liknande i utbyte.

”Småbarnspappan” är skojigare. Han bor i kvarteret och brukar sms:a när han går ut med hunden. Då står hon beredd, naken på alla fyra i hallen. Han är brutal och rå och fryntlig och när han går efter några minuter har hon röda skinkor och båda är nöjda.

Kan man överhuvudtaget komma nära en människa, frågar sig jaget. Delar vi ens verklighet?

Eftersom hon är fysiker söker hon svaren om det innersta och yttersta i fysikens teorier. Särskilt intresserar hon sig för den amerikanske fysikern Hugh Everett, den man som 1957 räknade fram den hittills ”galnaste” tolkningen av kvantmekaniken, den så kallade Flervärldshypotesen.

Niels Bohrs kvantteori gällde bara atomen men Everett extrapolerade kvantmekaniken till hela alltet och kom fram till hypotesen att ett oändligt antal parallella universum ständigt förgrenas och nybildas likt en kosmisk jätteslemsvamp.

Hans djärva mångvärldstolkning gjorde ingen succé när den presenterades, utom möjligen hos science fiction-författarna. Bohr fnös åt den, men på senare år har den vunnit större gehör bland fysiker, däribland Stephen Hawking och professorn vid MIT, Max Tegmark.

Och Hugh Everetts personliga öde är fascinerande. Efter att forskarsamhället vänt honom ryggen sökte han jobb inom militären. Där använde han sin matematiska begåvning till skrivbordsförstörelsemodeller för att beräkna hur många kärnvapen USA behövde för att vinna ett kärnvapenkrig.

Granström beskriver honom som en tragisk figur, en teknokrat utan mänsklig klokhet, en intelligens som bara intresserar sig för verklighetsmodeller och inte tar ansvar för den verkliga världen. Han söp och var otrogen och brydde sig inte om sina barn.

Som mansmodell är Everett definitivt en av de dödaste katterna i kärlekslotteriet. Men enligt vetenskapsjournalisten Peter Byrnes biografi The many worlds of Hugh Everett III – Multiple universes, mutual assured destruction and the meltdown of a nuclear family, som Granström hämtat sina fakta från, så hade han både fru och älskarinnor.

Det jag tar med mig efter läsningen av Granströms högtflygande och snåriga men ändå lekfulla och tankelivande roman är insikten om hur dyrbar mänsklig klokhet ändå är. Den är ju så mycket mer värd än ren rationalitet och blinda passioner. Kanske är klokhet rentav ett slags kärlek.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Roman

Kärlek

Fysik