En gastkramande överraskning

Jenny Högström om Thom Lundbergs nya roman ”Föreställningar”

avJenny Högström

Foto: Stefan Hellberg
Thom Lundbergs andra roman är av det mångtydiga och fantasieggande slaget.

Vissa boktitlar tillför inte så mycket till verket, medan andra lyckas fånga bokens hela insats. Titeln till Thom Lundbergs andra roman, Föreställningar, är helt klart av det mångtydiga och fantasieggande slaget. Det kan vara fråga om uppfattningar och idéer, med en stark lutning åt inbillningar och vanföreställningar, eller om teaterföreställningar, uppföranden.
I plural, som att det finns många samtidiga alternativ.

När romanen tar sin början ska den manlige protagonisten Johan återvända till sitt arbete på operan efter att ha varit sjukskriven i flera år. Men först ska han träffa sitt ex Elin på Mariatorget i Stockholm. ”Jag är redo att förlåta och glömma”, har han skrivit. Men hon kommer inte. Och läsaren blir ganska snart varse att det finns goda skäl för det, och att om det är någon som borde be om förlåtelse så är det snarare han.


Läsaren blir även varse att denne Johan knappast är redo att återvända till jobbet. Eller verkligheten, om man så vill. Folkskygg, ljusskygg och gränspsykotisk glider han in på operan via en sidoingång och sätter sig i utkanten av arbetsgruppen när regissören ska presentera Leoncavallos opera Pajazzo.

Johans uppdrag är att dokumentera föreställningen för en jubileumsskrift. Men man tänker genast: detta kommer gå åt helvete! Och det är uppenbart att det svartsjukedrama som i operan utmynnar i att den bedragne maken Canio dödar såväl sin hustru Nedda som hennes älskare Silvio triggar Johan något oerhört. Han läser oförväget in sin egen historia: Nedda är Elin, själv är han Canio. Och hon förtjänade sitt öde. I själva verket var det hon som drev honom till det.

Ja, detta med sjukdomsinsikt är sannerligen ingenting som ligger för Johan och man undrar hur han tagit sig igenom de föregående två årens sjukskrivning om han är såhär svajig nu. Och hur kunde man låta honom återvända till jobbet?!

Så här allvarlig, välskriven och ambitiös kan alltså svensk samtidslitteratur också vara!

Men är psykotikern, den som tolkar verkligheten oupphörligen och hittar dolda innebörder överallt, även en så kallat opålitlig berättare? Det som är klart är att psykotikerns verklighetsuppfattning för att fungera måste vara oerhört övertygande – både för den drabbade själv och i det här fallet även för läsaren. Psykosskildringar är ofta skrivna i första person och i presens, som för att frammana det omedelbara i denna verklighet.

Thom Lundberg skriver i stället om Johan i tredje person, imperfekt, utifrån en allvetande berättare. Och det funkar alldeles utmärkt. Kusligt, suggestivt och inlevelsefullt framträder en parallell verklighet som fullkomligt vibrerar av ångest, undertryckta känslor och varsel. Årstidernas växlingar blir till äventyr i egen rätt, Johan drar upprepade gånger handen över ansiktet för att liksom rätta till masken, och så vidare.


Men därför blir också brottet, när det kommer till romanens andra berättare, Agnes, desto starkare. Precis som den namnlöse berättaren och Marla Singer i Fight club, träffas Agnes och Johan på ett gruppterapimöte i sorgehantering. Agnes story är berättad i jagform, hon är en kantstött ung kvinna med författarambitioner som går i terapi i sviterna efter en våldtäkt, hon hankar sig fram och letar efter någonting värt att skriva om. Kanske är det Johan.

När hon hittar hans ex Elins dagbok och börjar tolka den för honom blir det som ett sätt att laborera med hans historia, hans medvetenhet om sin egen del i dramat, och en fiktion i egen rätt. Lägg därtill Pajazzo-temat och dess rollspel och figurer, komedi och tragedi i ett, så har vi metanivåer och intriger så det räcker och blir över.


Men Agnes blir aldrig särskilt övertygande, utan framstår mer som ett sätt att skapa en utifrånblick på Johan: en berättarteknisk funktion. Här skapas ett parallellt perspektiv och ett slags kvinnlig blick på Johans klassiskt manliga vanföreställningar och roll som offer/förövare, hon hjälper och tröstar, samtidigt som hon utnyttjar och bestraffar – men egentligen är det bara Johan det handlar om. Eller i alla fall där som det bränner till ordentligt.

Frånsett denna asymmetri utgör dock Föreställningar en glad och gastkramande överraskning. Så här allvarlig, välskriven och ambitiös kan alltså svensk samtidslitteratur också vara!

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner