Jeremy Corbyn

Lärorikt om Corbyns uppgång och fall

Owen Jones ”This land” – boken Reformisterna behöver läsa inför partiledarvalet

Av: 

Rasmus Landström

Jeremy Corbyn talar inför valet 2019. ”Under Corbyns tid fyrdubblades medlemsantalet i Labour, åtstramningspolitiken (den värsta sedan Napoleonkrigen) tog slut /—/  Ändå trillade han ner och ledde Labour mot den mest katastrofala valförlusten sedan 1935, skriver Rasmus Landström.
Jeremy Corbyn talar inför valet 2019. ”Under Corbyns tid fyrdubblades medlemsantalet i Labour, åtstramningspolitiken (den värsta sedan Napoleonkrigen) tog slut /—/ Ändå trillade han ner och ledde Labour mot den mest katastrofala valförlusten sedan 1935, skriver Rasmus Landström.

BOKRECENSIONER

JEREMY CORBYN VILL AVSKAFFA JULAFTON”. 

Så löd Daily Telegraphs rubrik några dagar innan högtiden 2015. I tidning efter tidning hade bilden av honom som en vänsterns Mr Bean kablats ut. På nyhetsplats – tänkt att ge objektiva rapporter – präglades 57 procent av artiklarna av en fientlig ton, enligt en undersökning från London school of economics. Medieangreppen mot Corbyn saknar motsvarighet i modern tid.

Detta var dock ingenting mot hur den administrativa personalen i Labour behandlade honom. Läckta mejlväxlingar avslöjar hur de som skulle underlätta övergången från Ed Milliband i stället försvårade den. En anställd deklarerade att han hoppades att Corbyns medarbetare ”brinner upp” och att han inte skulle ”pissa på dem för att släcka branden”. En annan förkunnade att man borde använda ”vattenkanon mot trottarna”. Medan Tony Blair – med sedvanlig klumpighet – berättade att den som älskade Corbyn borde göra en hjärttransplantation.


Det är lätt att bli uppgiven när man läser Owen Jones bok This land. The story of a movement. En berättelse om corbynismen, som börjar i moll och slutar i moll. Själv kommer jag – lite oväntat – att tänka på litteraturvetaren Jan Kotts klassiska studie Shakespeare vår samtida när jag läser den.

I 1500-talsskaldens dramer, menade Kott, utspelar sig maktkampen på en symbolisk rulltrappa. Vissa tronpretendenter lyckas stå kvar, men förr eller senare trillar de ut för stupet. Det enda som finns kvar är systemet – som alltid är detsamma – och kronan.

Under Corbyns tid fyrdubblades medlemsantalet i Labour, åtstramningspolitiken (den värsta sedan Napoleonkrigen) tog slut och partiledaren kunde med en parafras på Thatcher säga att hans största bedrift varit skapandet av nya Tories. Ändå trillade han ner och ledde Labour mot den mest katastrofala valförlusten sedan 1935. Keir Starmer tog över och inledde en stalinistisk utrensning av partivänstern. Numera får Corbyn inte ens vara med i partiet. Game over.

Men – och detta understryker Jones – verkligheten är inte ett kungadrama. Det var på intet sätt förutbestämt att Corbyn skulle detroniseras.This land” är i denna bemärkelse en upplyftande bok som försöker visa exakt var corbynisterna gick vilse.


Och är det något som krävs av en samtida vänster så är det en analys av förlusten. Få personer är så lämpade som Jones att göra det: 2005 skapade han skuggfinansministern John McDonnells partiledarkandidatur och när Corbyn kom till makten 2015 anslöt han sig. Samtidigt kunde han från kolumnistplats på The Guardian reflektera över kampanjen. Det var Jones som lanserade termen ”Lexit” (vänsterns svar på Brexit) och det var han som först förutspådde den stora valförlusten 2019.

Det sades ofta om Corbyn att hans styrka var hans genuinitet. Jones instämmer, men pekar på att det också var hans svaghet

I boken får vi följa en Corbyn som först sprudlar av entusiasm. Den bångstyriga backbenchern hade precis vunnit en jordskredsseger i ett partiledarval med oddsen 200-1. Några sidor in i boken åker han runt på valmöten med sin hemkokta marmelad och predikar folkliga reformer som förstatligande av järnvägen.

Samtidigt finns oroväckande tendenser. Till exempel tappar Corbyn sin mobil hela tiden och han tycks alltid beredd att dö på fel kulle. Som när han vägrar sjunga Storbritanniens (förvisso miserabla) nationalsång i parlamentet. Det sades ofta om Corbyn att hans styrka var hans genuinitet. Jones instämmer, men pekar på att det också var hans svaghet.

När Brexitkaoset briserade utbrister han nonchalant att detta är Tories bekymmer. Tack, sade Boris Johnson och gjorde om frågan till ett kulturkrig: vänster eller höger – pyttsan. Det viktiga är om du är remainer eller brexitör. Samma sak med antisemitism-skandalen. Corbyn har inte ett rasistiskt ben i kroppen. Men detta gjorde märkligt nog att han reagerade håglöst när anklagelserna kom: ”ingen kan väl på allvar tro detta om MIG?”.


Ett betydligt bättre partiledarval, enligt Jones, hade varit John McDonnell; en man som kan sina röda linjer, men som också tänker strategiskt. I slutet av boken får vi följa en smått depressiv partiledare som knappt lyssnar på sina anställda, ständigt fipplar med mobilen och som bara skiner upp när utrikesfrågor diskuteras – vilka saknade betydelse i valet.

Owen Jones har liknats vid en ung George Orwell och hyllats för sina tidigare böcker. Själv uppskattade jag både Etablissemanget och Chavs men plågades av babbligheten. This Land däremot är en stringent fullträff. Bitvis får den mig att tänka på Daniel Suhonens nyckelverk till modern socialdemokrati, Partiledaren som kom in i kylan. Slutsatsen där, att Juholt misslyckades med att ta makten i partiet, gäller även för Corbyn. Som läsare blir man lika rosenrasande över Labours nyliberala apparatjiks – Peter Mandelson, Chuka Umunna, Tristram Hunt – som över Prime-sossarna hos Suhonen. Om socialdemokratin någonsin ska ha chansen att bedriva socialdemokratisk politik kan dessa människor aldrig tillåtas mer än vässa pennor för partiapparaten.


Problemet med kungakrönikor är dock att de är just kungakrönikor. Först på de allra sista sidorna får vi de strukturella förklaringarna till valförlusten – och de är otillräckliga. Labour led brist på ett större projekt för Storbritannien, visst. Men det är samma klyscha som sägs varje gång ett parti förlorar. När jag intervjuade Aditya Chakraborty The Guardian påpekade han att den brittiska arbetarklassen varit utsatt för åtstramningspolitik i nio år och tryckts ner i skosulorna med det ständiga ”vi har inte råd”. Att i det läget komma med en rad osammanhängande jättereformer – höghastighetsbredband för hela landet, Green New Deal, återställda pensioner – funkade inte.

Detta är en smärtsam insikt för en vänster som drömmer om ett storslaget keynsianskt program. Dessutom, påpekade Chakraborty, var corbynismen ett storstadsprojekt (vilket Jones inte gräver djupare i): Red Wall föll för första gången sedan 1935 i Tories händer. En partivänster efter Corbyn måste utarbeta en genomtänkt strategi för att överbrygga klyftan mellan stad och land. Och detta är den mera deprimerande insikten från boken: varken Jones, McDonnell eller Corbyn har någon aning om hur.


Med detta sagt är This Land ändå oumbärlig läsning. För även en svensk vänster bör känna till rulltrappans mekanismer – och framförallt hur den kan dekonstrueras. Jag föreslår därför att varenda medlem i Reformisterna studerar den noggrant. Annars finns risken att Magdalena Andersson inte bara avlöser Löfven, utan även leder partiet lika länge som Erlander.

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

LÄS VIDARE

Vi lever i den värld som kriget mot terrorn byggde

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Jeremy Corbyn

Owen Jones

Brexit

Socialdemokrati

Magdalena Andersson

Daniel Suhonen