Dikter som lyser upp världen

Magnus Ringgren läser Rolf Aggestam – det ogripbara ögonblickets poet

Foto: Sofia Runarsdotter
Poeten Rolf Aggestam (född 1941) har gett ut åtta diktsamlingar sedan debuten 1973.
BOKRECENSIONER

I mer än 40 år har Rolf Aggestam gett ett slags luftig stadga åt den svenska poesin. Böckerna har inte kommit särskilt ofta, men när de dykt upp har de varit pålitliga, kloka och roliga. Och ändå så undflyende. Han är det fantastiska och ogripbara ögonblickets poet, blixtens och den förbisedda detaljens. Plötsligt lyser dikten upp världen, sen är den borta. Kvar är efterbilden, minnet, språket.

En av hans boktitlar är en exakt formulering av hans poetik – Att flå en blixt. Dikten är blixtens skinn – man kan sy skor av det.

Blixten – han kallar den ”ögonblixten” – lyser upp på flera ställen också i den nya boken Tattartrumpet. En annan återkommande bild är trädet som speglas i ett rörligt vatten – en kanal hemma i Stockholm eller en kraftverksdamm i Norrland. Världen och jaget blir darrande förgängliga bilder. Aggestam kan teckna ett självporträtt av ansiktets reflexer i diskvattnet som virvlar ner i avloppet. Ju lägre status i bilderna dess bättre tycks poeten mena.

Vad är ett jag, vad är bilden av ett jag? Det sägs ofta – som ett retsamt nålstick eller som ett yxhugg med avsikt att döda – att den lyriska modernismen är jagfixerad, nästan megalomanisk. Framför allt skulle det gälla det manliga jaget, storvulet och bredbröstat. Det där är polemiskt skitsnack. Det största jaget i svensk poesi kan man hitta hos Edith Södergran.

Jag hittar motinstanser till den där idén om det manliga storjaget på ungefär varannan sida hos Rolf Aggestam: ”Kvar av ordet jag, en lätt dimma över lägdan.” Eller ”Där jag inte finns / arbetar jag vidare”. Rösten tappar bort sig bland andra röster för att kunna finna sig själv: ”jaget var tillvarons eget sorl”. Jaget är kanske bara en plats i språket: ”Själen håller räkning / fast den bara är ett ord”.

Han finner det besynnerligt att man inte ens ser varifrån orden kommer. De kan verka slumpmässiga, de kan hämtas fram ur vitt skilda tider, de kan vara ”byggväst” eller ”kaffemugg” eller nåt annat. De kan komma ur ”dumhetens grönskande dalar”. Och vår förundran inför orden är ändå stor, mycket stor.

Rolf Aggestams värld är ”glasklart vanlig”. Hans motiv är som sagt låga, och de har ett drag av slumpmässighet över sig. Det enda de tycks ha gemensamt är att dikten får syn på dem. Det han skriver om är ”bara ett fritt svävande, / i det som inte drar till sej nån uppmärksamhet / eftersom uppmärksamhet är gåtans gåta”. Det kan likna ett slags profan mystik ibland: ”det obegripliga är glasklart / inga tankar i vägen”.

”Det kusligt underbara livsnorrskenet” lyser över Rolf Aggestams poesi. Den ligger kant i kant med det vardagliga småtriviala pratet, men den passerar aldrig över gränsen. Många andra poeter framstår som pretentiösa pladderhattar vid en jämförelse.

FAKTA

POESI

» Tattar­trumpet

Rolf Aggestam

Wahlström & Widstrand