Boyes ljusa sida

Ulrika Stahre om biografin som kullkastar den traditionella bilden av en olycklig, dödslängtande författare

Foto: TT
Karin Boye (1900–1941).
BOKRECENSIONER

Karin Boye (1900–1941), en av 1900-talets stora svenska författare, fick inte någon riktig litteraturvetenskaplig behandling förrän på 1990-talet, då Gunilla Domellöf disputerade på avhandlingen I oss är en mångfald levande. Dessförinnan fanns spridda skurar av studier och framför allt ungdomsvännen Margit Abenius biografi Drabbad av renhet som kom ut 1950.

Abenius tolkningar av Boyes liv och verk la sig som en tung filt och dominerade synen på Karin Boye för flera generationer: den ständigt krisande, olyckligt homosexuella, suicidala lilla kvinnan som skrev självbiografisk poesi. Boyes självmord gjorde också att både hennes liv och hennes författarskap tolkades från slutet, på ett ödesmättat, deterministiskt sätt.


Nu har Johan Svedjedal tagit sig an Boye, och som han gör det! En tegelsten på närmare 700 sidor som det är förvånansvärt lätt att ta sig igenom. Inte för att texten är motståndslös, men för att det är oupphörligen intressant. Till och med tedrickandet under studietiden i Uppsala blir spännande eftersom Svedjedal hela tiden väver den sociala väven, det intellektuella fältet: Kvinnliga studentföreningen, Poet’s corner, och så småningom Clarté – först i Uppsala, sedan i Stockholm – när Boye går alltmer åt vänster.

Som intellektuell på den stockholmska parnassen är hon också med och grundar tidskriften Spektrum 1931, tillsammans med Josef Riwkin och -Erik Mesterton. Hon blir publicist, och ständigt skrivande, diskuterande och skapande. Det skiner om sidorna när dessa år skildras – intensiteten, framtidstron och allvaret, bråken med Sven Stolpe – vi är mitt i en lysande kulturperiod, en tid av omprövning av både estetiska ideal och auktoriteter, av religion och moral.

Enligt Svedjedal är hon mer socialdemokrat på vänsterflygeln än kommunist men hennes politiska sida blir mer markerad än i tidigare biografier och gör framför allt romanerna Astarte (1931) och Kallocain (1940) begripliga.

De två romanerna, med sin tydliga samhällskritik, var svåra att pressa in i den eteriska och världsfrånvända Boyebilden, men hos Svedjedal blir romanernas tillkomst och idévärld fullt i linje med den teoretiskt bevandrade och samhällsengagerade Boye.

Annars går det en tydlig skiljelinje mellan dikterna, som ofta uppfattas som mer personligt färgade, och prosan, som är idédriven.


Karin Boye debuterade redan som student (studieår var då mer än nu till för att användas till annat än studier, till personlig utveckling och sökande) och var oerhört produktiv i sitt förhållandevis korta liv. En av orsakerna till det är den faktor som Svedjedal lägger tyngdpunkten på vid sidan av kretsarna och fältet: ekonomin.

Poesin lönade sig inte, det gjorde däremot prosan. Liksom recensionsskrivandet i Arbetet och Social-demokraten, inhoppen som lärare, översättningarna. Den Karin Boye vi möter i biografin är ständigt hårt arbetande, ständigt pusslande med olika små inkomster. Hennes ekonomiska tillvaro var inte helt olik en nutida författares, inklusive fackligt engagemang i författareföreningen (samt det plågsamma, men inkomstbringande uppdraget som skattmästare utan siffersinne i Samfundet de Nio).


Biografins undertitel lovar ett fokus på författaren Boye, och visst domineras framställningen av hennes professionella liv. Det är dock svårt att skilja det ena från det andra och jakten på personligheten, kärnan, pågår också. Det faktum att hon var homo- eller möjligen bisexuell har tidigare, som nämnts, lett till synen på Boye som ständigt olycklig. 

Detta nyanseras förvisso, men jag kan tycka att Svedjedal är en smula anakronistisk när han gång på gång betonar att Karin Boye inte var öppen för hela sin bekantskapskrets. Att komma ut på 1920-1930-talen kan inte ha varit ett helt möjligt val, inte ens i intellektuella kretsar. Det dubbelliv Boye kom att leva påverkade henne, och en lucka i biografin är det andra fältet, de homosexuella kretsar hon umgicks i. Antagligen är det svårforskat, men tomheten ekar ändå i boken.

Kärleksdikterna var riktade till både kvinnor och män, men aldrig med något utpekat kön. Det är det som gjort dem så allmänmänskliga och öppna för identifikation, och som Svedjedal konstaterar: ”De är en värld där kärleken saknar genus.”


Forskaren och nörden i mig älskar alla detaljer i skildringen av liv och verk. Adresserna hon bott på, de ganska täta uppbrotten, Svedjedals pusselläggande. Hon var kort, men omvittnat karismatisk, en populär uppläsare och hade vid sin död en stabil position i det svenska kulturlivet. Inte minst märkbart när hon i april försvinner från sin vän Anita Nathorsts hem i Alingsås och senare hittas avliden: tidningarna rapporterade stort.

Självmordet, det som kommit att styra, ja dominera, synen på Boye, granskas av Svedjedal och hans försiktiga slutsats är att det snarare var ännu ett försök, än en fast vilja att ta sitt liv. Slumpen och en rad olyckliga omständigheter blev för-ödande. Hennes kärlekspartner tyska Margot Hanel fick sitta längst bak i kyrkan på begravningen och var inte välkommen till eftersitsen. Så fadd blev döden.

Det är svårt att riva monument och undvika att bygga nya. Svedjedals Karin Boye-biografi betonar växande och förändring, snarare än dödsdrift och mörker. Jag märker under min läsning hur präglad jag är av den traditionella bilden av Boye. Allvaret, sökandet. Dragkampen mellan den individuella friheten och plikten mot andra finns betonad men det är en stark och levnadsglad författare som lyfts fram. Hon stiger inte ner till Hades med stolta hellenska män, utan steg, med Svedjedals ord: ”ut ur filmen om sitt eget liv, bakåt genom filmduken, in i författarens efterliv.”

FAKTA

BIOGRAFI

»  Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv

Johan Svedjedal

Wahlström & Widstrand