Funktionalismens födelse – och dess mörker

Ulrika Stahre läser en studie som faller isär

Foto: arkiv
Gregor Paulsson var bland annat ansvarig för den epokgörande Stockholmsutställningen 1930.

avUlrika Stahre

BOKRECENSIONER

Utanför konsthistoriefacket torde få veta vem Gregor Paulsson (1889–1977) var, men faktum är att hans ­inflytande har varit stort både på funktionalismens genombrott i Sverige och på konst­veten­skapens utveckling. Han var utbildad i Lund och arbetade en period som kritiker och som ­intendent på ­Nationalmuseum, innan han i egenskap av ordförande i Svenska Slöjdföreningen (föregångaren till Svensk Form) blev general för den epokgörande Stockholmsutställningen 1930.

Paulsson var en ­flitig och debattglad författare och skribent – mest bekant Vackrare vardagsvara och fyrabandsverket Konstens världshistoria (det ­femte bandet, om utomeuropeisk konst, fick han hjälp med) samt förstås delaktigheten i funkismanifestet ­acceptera – och krönte sin karriär som tongivande professor i Konsthistoria i Uppsala.


Per I Gedin har nu skrivit en biografi över denne energiske man, som också var hans lärare i slutet av 1940-talet. Det är en spännande skildring både av Gregor Paulssons drivkrafter (”att gå i sam­hällets tjänst”) och ideologierna som var
i rörelse under det tidiga 1900-talet. En radikal person som Paulsson gick aldrig i några totalitära spår, men Gedin uppehåller sig relativt länge vid Stockholmsutställningen och funktionalismens ­beroende av tidens strömningar. Det skulle bli ljust och rent – och rensat: en ny arkitektur för en ny människa. Den ­rationella männi­skan.

Funkisens samband i Sverige med Socialdemokatins uppgång och tidens attityder med rasbiologi och national­ism har skildrats och utretts ganska mycket vid det här laget och de resonemangen är inte bokens bästa.

Det är som om Gedin inte kunnat ­bestämma sig för om boken ska ­behandla Stockholmsutställningen och funktionalismen eller Gregor Paulsson. Som det har blivit är det ­varken-eller. Vi kommer inte Paulsson närmare, och de långa litaniorna om miljonprogrammen är lite för tendentiösa för att bli riktigt skarpa: det byggdes mycket mer än ­bara ogästvänliga höghus och rivningen av stadskärnor samt storskaligt byggande kan inte skyllas enbart på 1930-talets vurm för stramhet, funktion, renhet. Det är en ­förenklad historie­skrivning. Och samtidigt: en ­gigantisk bostadsbrist krävde särskilda satsningar. I dag byggs allt utom det som männi­skor efter­frågar, nämligen ­billiga hyresrätter. Det är knappast ett arv efter funktionalismen och miljonprogrammet.


Boken är en sorts ­yrkesbiografi, stundom till och med ett fadersmord. Gregor Paulsson är katalysatorn, den ­person som Gedin har funnit lämplig att hänga en beskrivning av det moderna på. Men det finns ju så mycket mer: det är fascinerande att följa debatterna, om konst och kultur, som till och med fördes på ledarsidorna i dagspressen.

Att Paulsson var en av pionjärerna för en ny typ av konsthistorieskrivning som kopplade konstens många uttryck till samhällsordningar och konflikter nämns förstås. Självklart har den prestationen inte haft lika stor och lätt ­avläst betydelse för en eventuell politisk- och stadsplaneutveckling, som ­insatsen på Stockholmsutställningen. Men ändå: konstens världshistoria gjorde han ­angelägen och viktig. Den pedagogiska insatsen kan aldrig underskattas.

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Arkitektur