Krig som lugnar

Foto: Det börjar med bråk om falukorv och urartar fullständigt i Håkan Jaenssons och Kenneth Anderssons ”Pang!”.
BOKRECENSIONER

■ ■Hur mycket vrede och katastrof kan emanera ur ett ynka vardagsgräl? Håkan Jaenssons och Kenneth Anderssons bilderbok Pang! presenterar två svar på den frågan; två scenarion ställs upp som alternativ efter varann:

a) En felstekt korvskiva kan leda till att världen bokstavligen går under.

b) En felstekt korvskiva kan skapa lite dålig stämning som dock snart blåser bort.

Det är bara att välja!

Eller rättare sagt visar Pang! att destruktivitet och konstruktivitet samverkar i varje mänskligt ögonblick, fast vi sällan tänker på den motsatsjämvikten utan mestadels pinnar på vanemässigt.

Läget känns spänt mellan Moas föräldrar redan på första sidan. De blundar och är liksom inneslutna i sig själva, och långa som störar. När sen våldshandlingarna mellan dem trappas upp mer och mer finns det ingen som helst hejd på vansinnesansiktsuttrycken. Så här låter crescendot:

”De flyger i luften.

Där nere är jorden.

Moa gråter.

Mamma slår pappa med stekpannan.

Mamma kammar sig.

Pappa baxar fram en jättebomb till kanten.

Han ska bomba jordklotet!

–  Hej då, falukorv! skriker han.

Moa gråter.”

■ ■Jag tror att Jaensson och Andersson är psykologiskt väldigt rätt ute. Någonstans inom oss pågår alltid det värsta tänkbara. Men vi har sällan vidare bra kontakt med det. Vilket Moa har.

Allra bäst är det tredje uppslaget från slutet. Då står hon ovanpå köksbordet, runt omkring i luften virvlar knivar, tallrikar, korv, mos och broccoli. Hon hoppar och viftar med tre (!) par armar och vinner till slut de grälande föräldrarnas uppmärksamhet så att de kan börja ägna sig åt hennes förtvivlan i stället, och försonas.

Det finns andra familjer där föräldrarna verkligen dödsbekrigar varann, där det ständigt råder larm och fara. Jag tror inte att den här boken är till för de barnen. Åtminstone inte direkt.

Men Pang! kan lära de trygga barnen och de trygga (eller halvtrygga) föräldrarna att vidgå sin egen gränslösa destruktivitet för att sen stå ut med destruktiviteten hos andra som har det värre.

Text och bild i samverkan överdriver så till den grad att man blir alldeles lugn. Ja, upprymd.

John Swedenmark