Förnuft slår känsla

avUlrika Stahre

Publicerad:

Ulrika Stahre om två tänkvärda böcker som utmanar trenden att låta hjärtat styra

1 av 2
Hjärta VS Hjärna Ulrika Stahre tycker att det lyssnas för mycket på hjärtat. Två nya böcker går på hennes linje. Foto: Thinkstock
Psykologen Svend Brinkmann har skrivit en anti-självhjälpsbok. Foto: Privat

Jag vet inte riktigt när det hände, men plötsligt betydde känslor mer än fakta i det offentliga samtalet. Troligen hängde det ihop med krönikefieringen av medierna, och alla magkänslor som fick fritt och stort utrymme. Inget behövde längre förklaras eller analyseras, utan känslan, och förstås det stilistiska hantverket som förmådde smida ord, blev tillräckligt.

Men även i andra delar av yrkeslivet föstes känslorna fram som en buffert: ifrågasätt något eller påpeka en brist – ickefungerande bredbandsinstallationer, försenade tåg, felaktiga papper – och svaret du får är ett beklagande av dina känslor. Inte en förklaring till vad som hänt.

Dina känslor har nått långt ut ur den privata sfären, detta är ju inget nytt. Hjärtformen tog nyligen ett stort kliv på sociala medier när Twitter till mångas fasa bytte ut stjärnsymbolen mot ett hjärta. Från att uttrycka ett allmänt gillande ger du nu din själ eller ditt hjärta.

I veckan som gick kunde vice statsminister Åsa Romson inte hålla tårarna tillbaka då regeringen tillkännagav sin extremt hårda nya flyktingpolitiska linje. Inte så konstigt kanske med tanke på det svek mot flyktingarna – och de egna väljarna – som formulerades. Men en gråtande minister är också en tydlig figur för vår samtid. Det är så väntat att ett politiskt beslut ramas in av känslor att ingen egentligen reagerar (utom drevet, men det går ju på allt Romson gör).

Känslosamhället handlar förstås om rätt sorts känslor, annars skulle ingenting fungera. Det antiauktoritära samhälle som 68-generationen kämpade för har på sätt och vis blivit verklighet: idealet att finna det inre fria jaget är vad som göder en hel industri av livsstilshjälp och coacher.

Redan i skolan måste elever sätta upp sina egna mål och formulera vad de är bra och mindre bra på – genom livet tar vi ansvar för våra egna egon, och samarbetar med andra egon utan någon egentlig annan styrsel än ”känn efter”, ”gå på magkänslan”.

Snyggt och prydligt administrerar vi själva ett klassamhälle fullt av rasism och sexism. Det som den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann kallar paradoxmaskinen – att kravet på ständig utveckling ligger inbäddad i kapitalismen och har gift sig på ett sällsynt obehagligt sätt med kravet att finna sitt inre, sanna jag – är inspirerat av Zizek och hans idéer om den yttre masken som mer sann än det inre.

Svend Brinkmann skriver både roligt och apart när han smular ner det vedertagna. Ganska få svar finns i själva verket inom en individ. De flesta finns utanför. Men i stora stycken blir hans utläggningar lite väl svepande. Till exempel beskrivningen av vårt rådande system, det jobb- och utvecklingsfixerade sekulariserade accelerationssamhället, som egentligen bara har bäring på ett nordeuropeiskt, möjligen också amerikanskt, samhälle.

Det är mest här i norra Europa som religionen förlorat så gott som allt sitt inflytande, som vardagsritualer i princip är försvunna, och som ”det inre jaget” är så överskattat. Därför är det svårt att ta hans universella anspråk på så jättestort allvar. Dock: sjustegsprogrammet till ett bättre liv utan självkännedom, trams och flams är väldigt roligt och tänkvärt.

Idealet stavas stoicism. Sluta känna efter så förbannat mycket. Tänk i stället. Tänk på döden och annat negativt så värderar du högre det du har. Stå still när alla andra springer, säg nej. Behärska dig. Och så vidare i samma takt, tänkvärt och lagom negativt.

När Svend Brinkmann kommer till steg sex, läs en roman i stället för alla dessa biografier om framgångsrika människor, tappar han emellertid mig. Hans romantips är banala, hans utläggningar om litteraturens kraft likaså. Jag inser att om jag hade behärskat till exempel ledarskapsutbildningar så hade antagligen även texten om dessa känts lite tunn. Kort sagt kanske Brinkmann har vad man kan kalla ett case, men det slarvas bort i alltför svepande resonemang.

Litar inte Brinkmann själv på det stoiska? En sann stoiker hade inte lämnat skrivandet åt slumpen. Personligen tilltalas jag av det ideal Brinkmann skissar, en lite långsammare, lite mer tillbakahållen värld där det går att leva utan att alltid vara på topp och skråla lyckligt. Stoicismen innefattar också ett konservativt drag – inget förvånar en stoiker, förändring är en chimär – även om just pliktkänsla, sinnesro och värdighet inte är konservativt i sig. Det paradoxala inträffar att trots att världen kanske behöver mer av denna vara så är det inget vi nyskolade stoiker kan sprida som förebild – det upphöjda lugnet hindrar oss.

Om psykologen Brinkmann närmar sig filosofin i sin anti-självhjälpsbok, rör sig författaren Lena Andersson åt andra hållet i de nu utgivna radioprogrammen Allvarligt talat. Här svarar Andersson på lyssnarfrågor. Det handlar om livet: hur ska man veta vad som är rätt, vad som är lycka? Varför trånar vi efter dem vi inte kan få?

Ibland formulerar Lena Andersson rent politiska svar (det är rimligt att marknaden reglerar löner, välfärdsstaten är en etiskt problematisk konstruktion eftersom alla inte arbetar). Men för det allra mesta är det skarpt och med ett allvar som jag skulle önska att det fanns mer av i det offentliga samtalet.

Lena Andersson svarar radiolyssnare i bokform. Foto: Ulla Montan

Frågorna är intressanta, existentiella, och Lena Anderssons sträva hyper­rationalitet känns igen. Gud är död, människan saknar egentligen mål och mening. Men vi kan finna värde ändå, genom att ”fylla timmarna och dagarna och åren så gott det går med sådant som alstrar meningsfullhet”. Här någonstans vandrar Andersson på gränsen mellan det filosofiska och det kbt-psykologiska.

På frågan om hur man bör se på idén om den rätte, svarar Andersson inte utan finess att vi ska koncentrera oss på Den Rätta Känslan. Om man känner igen den rätta känslan i närheten av en viss person så är den personen Rätt. Det hela är ett vackert försök att förena hjärna och hjärta, tanke och kropp, att intellektualisera sitt känsloliv så att det inte bara styr ens handlingar utan också befinner sig på en så avancerad nivå att handlingarna kan förklaras genom känslor, som liknar idéer.

Det går alltså att lämna rationaliteten ibland och lite diffust känna efter, och i den sortens svar känns Allvarligt talat mer som radiopsykologen. Inget ont i det, absolut inte, inte heller när råden närmar sig en sorts etikettsråd i Magdalena Ribbings anda (vars råd och attityd jag gillar skarpt).

Men det finns ett glapp mellan ambition och resultat som antagligen inte märktes lika mycket i radio. I textform framgår det så mycket tydligare att det inte är så rationellt alla gånger. Känn inte, tänk, vill jag med Brinkmann i bakhuvudet säga till både den som frågar och den som svarar. Att det ska vara så svårt.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM