Blondinbella lär dig självförbränning
Uppdaterad 2013-09-19 | Publicerad 2012-05-11
”Isabellas hemligheter” en sorglig berättelse om vad entreprenörsamhället gör med våra unga
Lite oväntat får Blondinbellas nya bok mig att tänka på den kommunistiske greven och fantasyförfattaren Alexei Tolstojs skildringar av Moskva strax före revolutionen.
Kanske kommer man i framtiden att läsa Isabella Löwengrip som man läser hans romaner i dag. Inte för de litterära kvaliteterna. Utan för att de är ett vittnesbörd från ett borgerskap som lever så isolerade från världen omkring dem att de snart är en utrotningshotad art.
Isabellas hemligheter är en nätt bok. Man kan slå upp vilken sida som helst och få en glasklar uppfattning om den.
Vad har då hänt sedan sist med Sveriges mest omskrivna bloggare?
En hel del visar det sig.
Hon har dumpat Nils, grälat med sina föräldrar och blivit sjukskriven för utbrändhet innan hon ens fyllt 21.
Bella behöver läka såren.
Hon köper en lägenhet i Vasastan utan att titta på den. Där kollar hon på Sex and the city och läser Joyce Carol Oates. Hon börjar supa (!) Hon inser att hon vill ha en kille med humor. Hon slutar supa. Hon startar en videoblogg och lär sig göra smygreklam. Hon pluggar i Zürich och startar en tidning. Hon tar huvudrollen i sitt eget liv, går sin egen väg och blir sin egen bästa kompis.
Men framför allt upprättar hon en oändlig mängd regler och förhållningssätt och checklistor på hur man ska bli en fri, oberoende och lycklig kvinna.
Mitt i denna instruktionsbok för den moderna entreprenörskvinnan inser jag hur oerhört macho detta livsreglemente är. Blondinbellas kardinalsynder skulle lika gärna kunna vara den serbiska maffians – visa under inga omständigheter några tecken på svaghet. Och framför allt – låt ingen kränka din heder. Blondinbella tar inte skit från någon.
Isabellas hemligheter är en sorglig berättelse om vad entreprenörsamhället gör med våra ungdomar.
Tro’t eller ej, men den utbrändhet och självspäkning som avslöjas mellan raderna i Bellas entreprenörssaga väcker faktiskt medlidande. Och jag har vanligtvis svårt att känna sånt för människor som tror att hårt jobb är att ha flera webbsidor uppe samtidigt. Det hela är lite svårt att hantera för en 40-årig, manlig löntagare.
Ömsom vill man ge henne en kram, ömsom klappa henne patroniserande på huvudet och säga ”lilla gumman” i en ogenomträngligt ironisk blandning av äkta omsorg och illa dold härskarteknik.
Tack och lov stoltserar Blondinbella även med att hon är en chef som kör slut på sina tonåriga anställda eftersom hon är så ”målfokuserad”. Omsorgskänslorna är av övergående karaktär.
Om vi nu ska slänga livsvisdomar omkring oss, så kan jag ge ett råd till alla 21-åriga blivande entreprenörer som är i färd med att tejpa upp Blondinbellas teser på kylskåpet:
Lyd inte en enda uppmaning i den här boken.
Ingen tid i livet är så lärorik som när du inte har en aning om vad du håller på med.