Verner Boström är en sensation

BOKRECENSIONER

Lars Mikael Raattamaa får en vacker gåva i brevlådan

Foto: Verner Boström gav ut 21 diktsamlingar.

Jag fick en bok i brevlådan. En grön bok med titeln i gul relief och ett vackert mönster på insidan. Den kom från Norrbottens länsbibliotek. Jag vet inte varför de skickade den till mig.

Jag minns en gång när jag var liten när vi var på en fest hos jag tror det var min mammas farbror, eller någon annan ganska avlägsen släkting. Petrus Raattamaa hette han. Och bodde i Karesuando. Han fyllde 90 år tror jag. Det brukade vara på 90-årsfödelsedagar eller begravningar som man fick tårta. Jag minns att han hade små lappar upptejpade lite här och var i sitt lilla hus. Det stod ungefär samma sak på alla lapparna. ”När solens strålar når förbi dörrkarmen är klockan halv 12.” Jag minns att jag tänkte: ”Vad smart”.

Boken jag fick i brevlådan heter Länder. Det är Verner Boströms samlade dikter 1965–1972. Den första dikten i första diktsamlingen börjar:

”I tider och i tiden läses

Och i olika tiders historia

Och det rådits i olika tider

Och det rådes med i tiderna”

Den sista dikten i den sista diktsamlingen slutar:

”Och tid och vägar är i tiden

Tider plägar lyster i tider

Tid och fordon ärer i tiden

Tid och tider lyser i tider

Tider när och fjärran tid”

Det är inte fråga om någon utvecklingssymmetri. Så ser alla dikter ut, med små små variationer, i de 21 diktsamlingar Verner Boström skrev under sina 7 år som poet.

Jag ska erkänna att jag först inte riktigt trodde att det var sant. Att det var ett skämt av poeten David Vikgren som sammanställt Länder och skrivit ett kort förord. Ännu ett attentat av den språkmaterialistiska sammansvärjning som hemsöker vårt land. Men hans böcker finns i alla fall i några bibliotekskataloger.

Förordet ger oss några få biografiska uppgifter: Verner Boström föddes och bodde hela sitt liv vid Haukijärvi sjö nära Haparanda. Det var inte ens en by, bara familjens hus, närmaste by var Lappträsk fem kilometer därifrån. Han levde ensam i sin barndoms hus hela sitt liv med undantag för ett par år i Boden, militärtjänst och en kort period som biografmaskinist. 1982 den 8 december dog han när huset brann ner till grunden. Och mellan åren 1965 och 1972 då denna explosion av poesi. 21 diktsamlingar som han själv lät trycka upp på Haparanda-Tornedalens Tryckeri AB och sen sålde direkt från sin cykel.

Själva urtypen för en ensling, särling, outsider, autodidaktiskt geni alltså. Eller blott en galning. Men jag tror vi hamnar alldeles fel om vi återigen bara faller in i den gamla outsidermatrisen. Vad är den här vår längtan efter den utanförstående? Den oförstörda? Skulle Verner Boström – och andra outsiderpoeter med honom – på något vis vara närmare någonting? Någonting äkta? Rösten? Anden? Är det inte i själva verket där som poesin, eller hellre: vår reproducerade läsart är som mest förstelnad. Men förvisso mest samhällsnyttig.

Outsidern är väl inget annat än The Self Made Man. Just på den punkt vi som mest söker fly det politiska i poesin så håller den oss som hårdast. I föreställningen om vad som är poesi. Så fungerar en effektiv disciplinering. Nej, Verner Boström vill mig något annat. För mig är han modernitet. Han rubbar förställningarna.

Det var så jag kom att tänka på Petrus Raattamaa. Nog hade han kunnat använda sig av en klocka som alla andra men han hade i stället ordnat tiden på ett annat sätt. Och är inte Verner Boströms ständiga förskjutningar av tiden, ordet tid, ett ordnande av samma slag. På så sätt blir samlingsvolymens knapphändiga biografiska uppgifter en hjälp på vägen.

Jag kan naturligtvis inte veta, men jag tror inte Verner Boströms arbete handlade om att eviggöra sig själv. Det är ett forskningsarbete om tiden han har utfört och som nu, några år försenat, kommer oss till del. Det är gott om ord som pekar bakåt: ”Kyrkan”, ”Bibeln”, ”Jesus Kristus Gud”. Men lika många är samtida eller framåtpekande: ”Trafik”, ”Kompass”, ”Taggtråd”. Så väver han orden, ständigt kring tiden, och kring ordet ”tid” med små, små förskjutningar. Och sökandet efter ordens materiella värde och det ständiga ordnandet. Så rubbas föreställningen. Tiden öppnar sig något, och skiner. Bara lite, lite. Men det räcker. Det vi ser är det ständiga sökandet efter moderniteten.

I EVIGHETEN LYSE

Jesus Kristus Gud äre lyse

Jord och evigheter lyse

Och farväl i tron ljuder

Och harpors strängars ljud

Och sångars toners ljud

I månget aning tiden lyst

Det lyst sol och ljus i tiden

Och anden uti färden lyst

Tiden syftar tid och evighet

Och signaler och instruktion

Tydlighet till synes lyser

I trafik äro vägmärkestreck

Och trafikseende riktning

Gäller och i trafikregler

(Ur boken: Och den tiden år 1968 (1968).)

Det var svårt att välja en dikt att citera, dels för att jag ständigt går vilse i boken men också därför att Verner Boström bäst läses snabbt och i stora doser. Inte som någon freakshow att skynda förbi på väg mot viktigare uppgifter utan därför att poesi bäst läses så. Men också i enskildheterna flimrar det. Och här ser vi Boströms ambition. Harpors strängar och Jesus Kristus Gud må vara givna men vad består de av? Vad är det vi kan ana där i orden. Tron är ett ”farväl” (inte en tröstens hemkomst). Och i det som lyser lyser samtidigt tiden. Det är tiden som ordnar och vi ordnar tiden. Samma ordnande som i vägmärkestreck och trafikregler. Men tiden förskjuter.

För en liten tid sedan var Charles Bernstein här i Stockholm och höll en föreläsning om experiment, språk och poesi. Han hävdade det nyskapades egenvärde, inte för att vi ska få äran att lägga nya namn till en eller annan kanon utan därför att det är som nyskapande vi fungerar. ”Form follows failure” sammanfattade han och pekade på det förebildliga i olika lokala lösningar, olika misslyckanden.

För att skydda sig, eller blott förhålla sig till det ständigt skiftande vädret. Just så lokal är moderniteten. Det kanske är så att det finns evighet men vad är det som lyser där inne? Jag kan komma att tänka på Bruce Nauman när jag läser Länder, eller Gertrude Stein. Andra gånger tänker jag bibel och psalmbok. Och visst skulle vi kunna foga in honom som en felande länk mellan Gunnar Björling och Willy Kyrklund. Men hur mycket gladare skulle vi bli av det?

Och det båtar föga

att börja söka skuld, att han var någon förtryckt som hans samtid var oförmögen att se. Det är bara Outsiderfällan igen. Nej, upptäckten av Verner Boströms författarskap är mer som en vacker gåva. Ett försök vi kanske först nu kan se, en dialektisk båge. Och jag är oändligt tacksam att någon grävt fram honom ur tiden. Så kommer han att fortsätta att påminna oss om alla dem som glömts bort. Inte som skuld men som tid. Verner Boström är en sensation.

LYRIK

Lars Mikael Raattamaa ([email protected])