Drift med bilden av Göteborg

Publicerad:
Uppdaterad:

BOKRECENSIONER

Till det yttre liknar det mest en ämbetsmannarapport. Ett tunt underlag lyder titeln, och det är en ganska korrekt varudeklaration. En alternativ titel skulle kunna vara ”Fakta om Göteborg” – frånsett avsaknaden av glansiga fyrfärgstryck påminner boken innehållsligt om en turistbroschyr i stereotypernas tecken, grundad på just ett papperstunt underlag.

Men det är varken fråga om någon snustorr byråkratisk utredning eller klämkäck Göteborgsguide, det här är en diktsamling utgiven på ett avantgardistiskt norskt förlag, en debut, inte av en enskild poet utan av ett kollektiv bestående av Linn Hansén, Kristofer Folkhammar och Athena Farrokhzad. De kallar sig G=T=B=R=G efter mönstret L=A=N=G=U=A=G=E, den poesirörelse som i New York för trettio år sedan tog upp kampen mot det traditionella poetiska subjektet och jagets erfarenhet, ville undergräva det linjära tänkandet, jämna ut förhållandet mellan läsaren och diktaren och utforska språkets materiella sidor. Ett kollektivt skrivande är förstås ett följdriktigt led i denna uppluckringsprocess.

Men den som med viss förskräckelse väntar sig hardcore språkmaterialism i den mest obegripligt sprawlande skolan kan andas ut. Ett tunt underlag är tvärtom ett lättsamt och tillgängligt alster, som hellre radar lustiga klichéer än lemlästar språket till lösdrivande fragment: ”Hur många Glenn finns det i Göteborg / Och hur många av dem rensar fisk? / På Skatteverket suckar man att det bara blir fler och fler. / I Fêskekörka trängs man kring torsken.” Man anar lite UKON, lite Ida Börjel, om än inte med riktigt samma udd.

De staplade påståendena samsas med personliga uppväxtminnen, en göteborgsk skapelseberättelse och insprängda rader av mer poesipoetiskt finstämt slag. Humorn är lakonisk och inte alls särskilt göteborgsk, ett och annat ”är du go?” till trots. Det är bilden av bilden av Göteborg som framträder, i hatkärlekens ljus. Staden själv glider undan: ”Alla vet ju att GÖTEBORG BARA ÄR ett påhitt.”

Bakom tröskandet av faktoider kan man uttyda en insikt om ordens oförmåga att fånga erfarenheten, om man nu propsar på att läsa texten som något mer än en underhållande rundvandring i västkustklyschornas geografi.

I Lars Mikael Raattamaas efterord, som mest liknar en fortsättning på dikten fast i ett betydligt mer uppskruvat tonläge, informeras man om sådant som att ”g=t=b=r=g har ingenting med humor att göra” och ”g=t=b=r=g börjar ett nytt kapitel i författarfunktionen. DOM UPPFINNER DISKURSIVITET!” Det har något med hierarkiernas och kommunikationens koppling till våld att göra, och så ska man ”KROSSA REDAKTÖRSVÄLDET!”

Det övertygar inte mig om att Ett tunt underlag skulle vara någon förkrossande nyskapande samhällsomstörtarpamflett utan skämtlynne – snarare en kul bagatell som vittnar om vitalitet hos västkustens unga poesigarde.

Ann Lingebrandt

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.