Mördaren utan ansikte

Mikaela Blomqvist: Reportaget om skolattacken i Trollhättan stannar på ytan och i klichén

Foto: polisen
Anton Lundin Pettersson beväpnad med svärd blir fotograferad med elever i samband med attacken mot skolan Kronan i Trollhättan. Tre dog i dådet den 22 oktober 2015.
BOKRECENSIONER

Redan titeln på Åsa Erlandssons bok om skolattacken i Trollhättan är underlig. Det Stefan Löfven i sitt tal på attentatsdagen den 22 oktober 2015 konstaterade – ”Det som aldrig får ske har skett här i dag” – har Erlandsson, när hon bara två år senare skriver en bok om morden, förpassat till historien. Titeln blir enligt denna förskjutning pampiga Det som aldrig fick ske.

Boken inleds med en detaljerad beskrivning av de 10 minuter då den 21-årige Anton Lundin Pettersson gick runt inne på grundskolan Kronan i Trollhättan. Maskerad och med ett stort svärd mördar han tre personer: 15-årige eleven Ahmed Hassan, läraren Nazir Amso och den unga elevassistenten Lavin Eskandar.

Att morden var rasistiskt motiverade är tydligt inte bara genom valet av skola, majoriteten av Kronans elever har invandrarbakgrund, utan också genom Anton Lundin Petterssons val av offer där ljushåriga och ljushyllta skonades.


Som ideologiskt driven gärningsman är dock Anton Lundin Pettersson ovanligt anonym. Inte minst i jämförelse med John Ausonius, Anders Behring Breiviks och Peter Mangs utpräglat excentriska personor och tydligt artikulerade högerextrema bevekelsegrunder. Ausonius liv och utveckling till mördare går att följa i Gellert Tamas bok Lasermannen, Mangs skrämmande beräknande strategi beskriver Mattias Gardell i Raskrigaren och hur Breivik radikaliserades via internet och sedan övade inför sin attack med hjälp av dataspel visar Åsne Seierstad i sin bok En av oss.

Foto: göran segeholm
Åsa Erlandsson fick nyligen Stora journalistpriset för ”Det som aldrig fick ske”.

Dessa tre böcker, liksom de tre högerextrema terrorister de skildrar går Erlandsson i dialog med i sin bok. Problemet är att material i stort sett saknas från hennes eget undersökningsobjekt. Anton Lundin Petterssons hela tillvaro kännetecknas av en stor tystnad. Han hade aldrig haft ett jobb, hade inga vänner och utmärkte sig inte i skolan. Även på internet, där han tillbringade många timmar, verkar han mest ha varit passiv. Innan dådet har han enligt Erlandsson bara gett uttryck för slentrianmässig rasism, vad nu det är.


I sin desperata jakt på information närmar sig Erlandsson ibland det komiska. Nog hade det till exempel varit bättre att inte delge läsaren hur hon ägnar en månad att gå igenom 10 000 kommentarer under Youtube-klipp. När Erlandsson till slut hittar en kommentar från Anton Lundin Pettersson är det ett oskyldigt bråk om bandet Dimmu Borgir.

Inte heller Erlandssons största fynd, det meddelande Anton Lundin Pettersson skrev till en internetvän i Holland med vilken han chattade sporadiskt, framstår som särskilt personligt. Att polisen misslyckades med att hitta det är däremot anmärkningsvärt, liksom att de i stället för att begära åtkomst till Anton Lundin Petterssons Facebookkonto nöjde sig med att ta en skärmdump på hur kontot såg ut utifrån.


Med så lite att gå på kan man tycka att Erlandsson borde ha behandlat det hon väl finner med större varsamhet. Ändå beskrivs P3-favoriterna Watain som ett av världens mest extrema satanistband och internetsidan 4chan som en outgrundlig fasa. När Erlandsson tvingar sig själv att se på videos där katter torteras blir det återigen oavsiktligt komiskt. Erlandsson upptäcker att de grovt sadistiska filmerna får henne att må dåligt, vilket ju är helt väntat.

Frågan är förstås varför Anton Lundin Pettersson såg på den typen av filmer frivilligt. Sådana djupare psykologiska frågor lämnar Erlandsson därhän. I stället söker hon svar med hjälp av olika evolutionspsykologiska modeller om behovet av gemenskap, genom att spekulera kring hur ensamhet kan ha påverkat Anton Lundin Petterssons hjärna och genom att antyda att han led av någon oupptäckt neuropsykiatrisk diagnos. Kort sagt anammar Erlandsson på ett oreflekterat sätt ett biologiskt perspektiv framför ett psykologiskt.

”Det som ­aldrig fick ske framstår som ett otäckt tvärsnitt av samtidens mest
utnötta föreställningar”

Erlandsson kritiserar också medierna för att de utan grund i fakta gjorde offret Lavin Eskandar till en hjälte. Här skriver hon att ”Journalistikens uppgift är att söka sanningen inte sagan”. Själv rör hon sig dock, trots ett omfattande intervjuarbete, sällan bortom klichén. Ett kapitel heter "Radikaliseringen" men hur Anton Lundin Pettersson radikaliseras framgår aldrig. Porträtten av de mördade låter sig sammanfattas i den enkla formeln älskad och saknad. Trollhättan beskrivs som ett rasismens högsäte men någon bild begriplig annat än för västsvenskar ges inte av industristaden i nedåtgående.

Någon diskussion kring varför attentatet av polismyndigheten klassades som hatbrott i stället för terrorism ger sig Erlandsson inte heller in i. I stället får förnumstiga självklarheter av typen ”Att känna sig ensam är något de flesta människor kan göra då och då, det är en del av livet” orimligt mycket utrymme.


Med boken vann Erlandsson Stora journalistpriset i klassen Årets berättare. I juryns motivering beröms Erlandsson för att hon ”kryper under skinnet – på både mördare och läsare”.

Men faktum är att Erlandsson tvärtom hela tiden är kvar på ytan och i klichén.

Det som aldrig fick ske framstår som ett otäckt tvärsnitt av samtidens mest utnötta föreställningar. Till varför det som aldrig fick ske ändå har hänt ger boken få nya ledtrådar.

ARTIKELN HANDLAR OM