Tyskland

Raoul Wallenberg var ingen hjälte

Av: 

Fredrik Persson-Lahusen

BOKRECENSIONER

Fredrik Persson-Lahusen om boken som utmanar bilden av den svenske diplomaten

Affisch från en minnesstund i Stockholm 1985. Foto: Krister Nyman
Affisch från en minnesstund i Stockholm 1985. Foto: Krister Nyman

Ingen svensk kan jämföras med Raoul Wallenberg vad gäller ryktbarhet och moraliskt renommé. Hans insatser för de ungerska judarna under andra världskrigets slutskede är sedan länge del av den internationella historiekulturen.

De oklara omständigheterna kring räddningsaktionen i Budapest gjorde att Wallenberg redan i sin samtid omgavs av ett mytologiskt skimmer, vilket förstärktes av försvinnandet och efterföljande kallakrigsretorik. Mängder med monument och filmer har befäst bilden av superhjälten som i fladdrande trenchcoat springer längs med järnvägsspåren för att skälla ut skräckinjagande SS-män.

En del av överdrifterna, förenklingarna och missförstånden har smugit sig in i de senaste decenniets seriöst syftande journalistiska skildringar och forskningsframställningar. Historikern Klas Åmark vet dock hur man skiljer dikt från verklighet och är med sin omfattande forskning om Sverige under andra världskriget dessutom van att beträda moraliskt minerad mark.

I boken Förövaren bestämmer villkoren hedrar han det historiska hantverket, vänder sentida sensationsutsagor ryggen och värderar samtida skriftliga källor kritiskt. Framför allt vägrar han att stirra sig blind på Wallenberg, och låter i stället sökarljuset svepa över sammanhanget denne verkade i.

När Wallenberg kom till Budapest sommaren 1944 på uppdrag av amerikanska War refugee board var representanter för flera neutrala stater och hjälporganisationer redan i färd med att rädda judar i Ungern. Det allvarliga läget hade blivit akut i mars samma år då Tyskland ockuperade sin vacklande allierade och de systematiska antisemitiska förföljelserna övergick i fullskalig förintelse.

Den ungerska regeringen förblev dock relativt autonom vilket – tillsammans med det politiska virrvarret och Röda arméns framryckning – skapade en situation där det var möjligt att ingå överenskommelser om utresa och skyddsdokument för ett begränsat antal judar med starka band till bestämda länder.

Det var mot bakgrund av sådana undantagsregler som Wallenberg började utfärda de berömda skyddspassen, vilka bäst kan liknas vid humanitära visa.

Klas Åmark, historiker. Foto: Peter Jönsson

När pilkorsfascisterna tog makten med en tyskstödd statskupp i oktober 1944 kastades korten om på ett katastrofalt sätt. Terrorn och det dödsbringande tvångsarbetet trappades upp, varför det blev en fråga om liv och död att förmå den nya regimen att respektera skyddsdokumenten. Det lockades med internationellt erkännande och hotades med hårda efterkrigsrepressalier.

Wallenberg deltog inte på något drivande sätt i dessa förhandlingar, vilket bestrider bilden av honom som frontfigur bland de neutrala diplomaterna. I stället tyder mycket på att tongivande aktörer betraktade honom med misstro. Inte heller finns några belägg för att Wallenberg förhindrade ett mordiskt angrepp på Budapests judiska getto, vilket i högtidstal brukar bli till intäkt för att han räddade livet på hundratusen judar.

I själva verket utfärdade Wallenberg omkring tiotusen skyddspass (först enbart till den som kunde bevisa affärsmässiga eller kulturella band till Sverige, men efterhand allt mer frikostigt) och bistod behövande med betydande mängder förnödenheter. Att räkna om detta till ett bestämt antal räddade människoliv är omöjligt.

Med säkerhet vet vi att Wallenberg agerade aktivt på fältet för att rädda skyddspassinnehavare från död och deportation. Att han hade dålig ordning på personal och bokföring är lätt att förlåta i sammanhanget, men den noggranne administratör som Ingrid Carlberg beskriver i sin prisbelönta biografi var Wallenberg aldrig.

Likt många diplomater och hjälparbetare i Budapest hade han en inte direkt lysande karriär bakom sig.

Vad Åmark knastertorrt lyckas inpränta är att Wallenberg var en av många på plats i Budapest som efter bästa förmåga försökte bistå de människor som desperat sökte sig till beskickningarna för att undslippa förintelsens ungerska slutkapitel.

Åmark lär beskyllas för att han berövar oss hjälten Wallenberg, men frågan är om han inte i själva verket befriar oss från honom. Likt Åmark tvivlar jag på att det är hjälteporträtt som bäst hjälper oss att göra rätt när världen står i brand och miljoner människor bankar på vår dörr: ”Jag minns hellre en människa av kött och blod, en människa med fel och brister som ändå lyckades göra mycket viktiga insatser för andra”.

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Tyskland

Budapest

Raoul Wallenberg

Andra världskriget