Kom ut ur labyrinten, Lundberg

BOKRECENSIONER

Annina Rabe läser en självbiografisk roman som inte hittar vidare

Foto: Kristian Lundberg (född 1965).

Malmö är en labyrint. Kanske gäller det även delar av Kristian Lundbergs författarskap. Den tanken kommer över mig när jag läser hans nya självbiografiska roman, som tar vid där En hemstad slutar.

Vi är återigen i Malmö, vi är tillbaka i Kristian Lundbergs huvud där de poetiskt högspända ordmassorna strömmar runt med samma outsinliga kraft som i alla hans verk. Men Dagar bland skuggor, träd och vatten är ännu mer introspektiv än den förra. Klassperspektivet, de yttre omständigheterna finns där alltjämt, men det mesta i den nya boken rör sig runt en inre, högst personlig smärtpunkt.

Författaren har drabbats av sjukdom, vilken är aldrig utsagt, men den har tvingat honom till ett slags vändpunkt. Samtidigt landar en dag ett brev på hans hallmatta; det innehåller utskrivna bilder på en baby som sitter i famnen på en leende sjuksköterska.

Barnet är Kristian Lundberg, och sköterskan den kvinna som tog hand om honom i början av hans liv, med uttalad förhoppning om att få adoptera honom. Så blev det nu inte, vilket alla vet som läst hans tidigare självbio­grafiska böcker, där uppväxten med en psykiskt sjuk mor är ett ofta förekommande inslag.

Där finns även en förlorad kärlek, sannolikt samma som också förekommit i hans tidigare böcker. En kvinna som han fortfarande älskar, ett ständigt närvarande ”du”, men som än en gång glidit honom ur händerna.

Inte oväntat är Job – den bibliska personen från Gamla Testamentet som utsätts för Guds prövningar genom att fråntas alla sina ägodelar och allt det han älskar – en central figur även i Lundbergs tankecirklar. Hanterandet av förlusten är ett genomgående tema i hela författarskapet; möjligheten att be om nåd, att få göra om och göra rätt är knuten där vi hela tiden hamnar. Här blir det kanske tydligare än någonsin förr.

Det finns de som säger att Kristian Lundberg skriver samma bok om och om igen oavsett form, och något ligger det i det, även om jag föredrar att kalla det konsekvens. Jag undrar till vilken plats det är han försöker skriva sig, det är som om han når fram till en nollpunkt i bok efter bok, men sedan står han ändå kvar, kommer inte vidare. Det blir en tröstlös labyrint. Det intrycket förstärks av hans framforsande prosa, som pendlar mellan formuleringar som är innerligt vackra och ibland mest högtravande.

Den närmast extatiskt mässande tonen kan ibland kännas lite repetitiv; när varje mening hamras in som om den vore den slutgiltiga förlorar det hela till sist udden, allt smälter samman och läsaren rinner igenom texten alltför lätt. Det är synd, för här sägs som alltid hos Lundberg mycket som är viktigt och väsentligt.

Jag blir tacksam de få stunder han faktiskt är jordnära i den här boken, jag skulle önska att han ibland kunde vara lite ful och skitig för att väga upp allt det vackra och högstämda. Det var bland annat det som gjorde Yarden till en sådan fantastisk läseupplevelse; det obönhörligt realistiska sett med den poetiska blicken.

Ja, en labyrint är det. Både Malmö och Lundbergs inre pilgrimsvandring. Fast å andra sidan, vems liv är inte det? Lundbergs sökande efter nåd och försoning lyckas ändå alltid vara djupt mänskligt och allmängiltigt. Men jag önskar både för läsarens och författarens egen skull att han hittar ut ur labyrinten någon gång.

Annina Rabe

Kristian Lundberg är medarbetare i Aftonbladet Kultur,
därför recenseras boken av Annina Rabe, kritiker i Expressen.

ARTIKELN HANDLAR OM