Bokrecensioner

Dotterns strid mot dämoner

Av: 

Anneli Jordahl

BOKRECENSIONER

Negar Naseh förför och retar - och väcker dödlig nyfikenhet

Negar Naseh (född 1984). Foto: Maja Flink
Negar Naseh (född 1984). Foto: Maja Flink

Deckaröversättaren Helene har flyttat med sin kille Adam till ett ensligt beläget hus i Västerbotten. När det lyser från hans musikstudio på tomten känner hon sig fri. Någon finns i närheten, men på betryggande avstånd. Men nu ska hennes mor komma upp från stockholmska skärgårdsön och besöka dem. De har inte setts på flera år och en krampaktig förberedelse inleds. Helene bakar moderns lavendelskorpor – för anteckningar om resultatet – så många gånger att de blir perfekta. Hastverk och dålig smak är plågsamt för hyperesteter.

Det evigt laddade dramat mor och dotter är så explosivt att det i alla tider har skapat skräck, från grekiska hämnddramer till Stephen Kings Carrie. Redan i inledningens hårt spända sträng på en klar, underskön prosa tänker jag på Bergmans Höstsonaten. Modern – den världsberömda pianisten – spelad av en stramt stilig Ingrid Bergman – besöker den flickaktigt ängsliga dottern (Liv Ullmann).

Debutanten Negar Naseh laddar skickligt sitt drama med tvetydligheter, motsägelser. En spännande osäkerhetskänsla överförs på läsaren. Hur pass maktfullkomlig är modern? Hon anländer, verkar uppskattande och vänlig. Sitter det onda enbart i Helenes huvud? Är det i själva verket hon som är överlägset föraktfull? Modern förefaller inte ett dugg besvärad av middagsgästerna, Adams föräldrar, som är enkla arbetare. Helene tycker att de pladdrar på tomgång. En gång brände hon deras kitschiga julklappar.

Det visar sig att Negar Naseh likt sin huvudkaraktär är en förfinad estet. Romanen är nämligen tvådelad: känsla och intellekt. Andra delen är en författardagbok om skrivandet. En essä om modersmyter – framför allt modermord – i antiken. Melanie Kleins psykoanalytiska tolkningar av mor och dotter – relationer varvas med författare och filmare som inspirerat. Här nämns också Höstsonaten. Är det då jag surnar till?

Visst är det intressant, det tvådelade är ovanligt. Men jag känner mig snopen när Naseh förklarar symboliken i sin egen roman. Reagerar jag för att hon onödigförklarar mig som kritiker? När Naseh skriver om sin ”antipati” mot en ”nutida svensk prosa” som hon uppfattar som ”sträng” och där inget riskerar bli ”banalt” tänker jag: Hon kastar sten i glashus. Ska hon säga, med sin sakrala ton och de många, bitvis alltför långa, engelska citaten av teoretiker och författare.

Naseh är medveten om genvägarna till att uppfattas som höglitterär. För varje blivande poet, dramatiker och prosaist finns ett oslagbart recept för att bli omfamnad av kritiker. Kör antika myter och vispa runt med metaperspektivet! Så framstår du som bildad intellektuell.

För den här läsaren är den fiktiva delen tillräckligt stor. Illusionen är djupsinnig i sig själv. Dotterns överspända poser inför modern är med författarens sparsmakade detaljarbete utsökt gestaltad. När Helene bokstavligen slåss mot dämonerna tänker jag återigen på Bergman. Negar Naseh förför och retar mig. Jag blir dödligt nyfiken på hennes nästa bok.

ANNONS EXTERN LÄNK

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!