Amistad-upproret krossade slaveriet

BOKRECENSIONER

Frihetskampen förenade svarta och vita i USA

Scen ur filmen ”Amistad” från 1997. Foto: Dreamworks

Vad händer när slavarna vägrar vara slavar?

Sommaren 1839 hade ett gäng spanska slavhandlare på Kuba tänkt tjäna pengar på att sälja 53 människor som de hade rövat bort från nuvarande Sierra Leone i västra Afrika. Men under transporten från Havanna gjorde slavarna uppror, övermannade sina fångvaktare och tog kommandot över skeppet.

Upproret på slavskeppet Amistad är framför allt känt genom Steven Spielbergs film från 1997. Marcus Rediker, radikal historiker från USA, berättar i boken Amistad historien från ett delvis annat perspektiv.

Det befriade slavskeppet hamnade efter ett par veckor i Connecticut i norra USA, där rebellerna ställdes inför rätta. Vissa ville återföra de 53 afrikanerna till slavhandlarna på Kuba med hänvisning till den privata äganderätten. Men frågan var inte enkel.

I norra USA hade slaveriet redan avskaffats. På Kuba – som då var en spansk koloni – var visserligen slaveriet fortfarande tillåtet men själva handeln med slavar hade förbjudits 1820. Afrikanerna på Amistad var inte födda slavar utan hade kidnappats och förts till Kuba för att säljas vidare – i strid med gällande lagstiftning. Med viss rätt kunde man därför hävda att de bara utövat självförsvar mot olagliga övergrepp.

Efter en lång juridisk process frikändes Amistadrebellerna av den lokala rätten i Connecticut och senare även av Högsta domstolen.

Steven Spielbergs film lade stort fokus på rättegången. Marcus Rediker koncentrerar sig i stället på de 53 männen och kvinnorna på Amistad.

Vilka var de? Vad ville de?

De kom från samma område men tillhörde olika folkgrupper och talade olika språk. Ändå lyckas de uppnå något slags enhet i kampen för frihet. Medan de sitter häktade börjar flera av dem lära sig engelska. De framstår hela tiden som stolta och ytterst självmedvetna. De hävdar sitt människovärde mot ett inhumant system.

Rättsprocessen handlade förstås om mer än bara lagparagrafer. Den pågick inte i ett politiskt vakuum. Slaverimotståndet var utbrett i USA och slavrevolterna var många, även om få lyckades lika bra som den på Amistad 1839.

Man ska heller inte glömma bort vad som hade hänt söder om USA. Under revolutionen på Haiti 1791–1804 hade de svarta slavarna tagit makten och bildat en egen republik. I norra Sydamerika hade slaveriet börjat avskaffas efter att Simón Bolívars befrielsearméer under 1820-talet besegrat det spanska imperiet och upprättat nya självständiga stater.

En av de intressantaste sakerna med Redikers bok är att han visar hur en bred politisk rörelse uppstod till Amistadrebellernas försvar. Konstnärer, politiska aktivister och vanliga fattiga amerikaner engagerade sig för dem.

De 53 afrikanerna blev även hjältar i pressen. Givetvis fanns det kommersiella intressen i det hela, till exempel såldes stora upplagor med idolporträtt av upprorsledaren Cinqué. Men mediehysterin kring Amistadupproret gjorde att historien om det spreds på ett helt nytt sätt, inte minst till den framväxande arbetarklassen. Rediker berättar om hur fabriksarbetare i USA solidariserade sig med Amistadrebellerna och skänkte pengar till dem. När de fattiga vita och de fattiga svarta började ena sig mot förtrycket var slaveriets dagar räknade.

Efter att ha frikänts i rätten åkte frihetskämparna från Amistad på segerturné över USA och samlade in pengar till hemresan. När de fått ihop tillräckligt återvände de till Afrika. Historien om Amistadupproret slutar lyckligt. Och det gör ju faktiskt hela historien om det amerikanska slaveriet. Det utmanades hela tiden av människor som gjorde uppror mot systemet – både på fredliga sätt och med vapen i hand. Till slut segrade människovärdet och slaveriet avskaffades.

Förvisso är det fortfarande pengarna som styr USA. I dag hålls dessutom stora delar av den svarta befolkningen återigen som slavar, fast nu inom ramarna för den privatiserade och vinstdrivande fängelseindustrin.

Men det gör ju inte berättelserna om de folkliga segrarna genom historien mindre viktiga. Tvärtom.