Starkast lyser kärleken

BOKRECENSIONER

Gunder Andersson om Håkan Nessers nya roman

Under läsningen av Håkan Nessers nya, drygt 500-sidiga roman Berättelse om herr Roos erinrar jag mig vad den legendariske Hollywood-tycoonen Irving Thalberg sa efter en förhandvisning: ”När det var tjugo minuter kvar började det klia i röven. Se till att klippa bort tjugo minuter.”

Det ska mycket till för att en romanintrig ska bära upp 500 sidor. Den här gör det inte. Mycket luft är det.

Huvudpersonen, ekonomichefen Ante Valdemar Roos, 59, vantrivs med sitt liv. Frun är tjatig, arbetet tråkigt. Alla tåg har gått, alla klockor stannat. När han vinner en och en halv miljon på tips säger han upp sig och köper ett hus mitt ute i skogen utan att berätta något för hustrun. Varje morgon låtsas han åka till jobbet som vanligt men far iväg till sitt tusculum i skogen, röker pipa och gör ingenting. Efter en helg i familjens sköte upptäcker han att någon varit i huset. Det visar sig vara en ung kvinna, Anna, som rymt från ett behandlingshem vars vardagsrutiner verkar vara en våt dröm för gamla koncentrationslägerföreståndare. Sedan hennes förflutna hunnit ifatt henne, i gestalt av en gammal älskare och knarkhandlare, tvingas de fly ur landet. Vidare detaljer lämnar jag därhän.

Som kriminalroman är bokens intrig mer än lovligt yxig. Vill man vara riktigt generös kan man läsa den som en illustration till Leif GW Perssons sarkastiska uttalanden om polisens fantasilöshet. Det tar över 350 sidor innan Nessers nya polisuppsättning med kommissarien Gunnar Barbarotti i spetsen, grunnande över herr Roos mystiska försvinnande, kommer på snilleblixten att pröva mobilsökning. Vid det laget har Roos mobil lämpligt nog gått sönder.

Dessförinnan har Roos knallat in på en bank och inför utlandsflykten plockat ut 500 000 från sitt konto. Det får vara måtta på fiktion i fiktionen, alla banker har tak för spontana uttag på 15 000 - 30 000.

Som spänningsroman saknar Berättelse om herr Roos i stort sett genrens raison d’être, nämligen spänning. Det är snarare en bok om livsleda och kärlek, platonisk sådan. Mellan tråkmånsen Roos och den av livet misshandlade Anna Gambowska, faderlös och med en mor som befinner sig hos mormodern i Polen, uppstår efterhand en varm samhörighet som utvecklas till ett fader-dotterförhållande där två komponenter är drivande: hans leda vid livet och sökande efter en mening, hennes vilsna utsatthet och sårbarhet. En kärleksrelation helt utan smetiga Lolitaingredienser.

Skildringen av relationen mellan Roos och Anna är behållningen i en roman som länge tycks sakna riktning med sitt aldrig sinande ordflöde. Det känns riktigt befriande att läsa en text om en äldre man och en ung kvinna som inte dråsar ned i de banalaste av såpaschabloner. Det töntiga polisarbetet kan man ju gäspa sig igenom.

Gunder Andersson