Bokrecensioner

PRESENTERAS AV

Klockrena Karlfeldt

Av: Carsten Palmaer

Publicerad:
Uppdaterad:

Jubileumsutgåva med den stundtals tröttsamma ordkonstnären

Nobelpristagare I boken "Äta dricka sjunga leva dö" finns bilder ur familjen Karlfeldts fotoalbum. Denna togs1904.
Nobelpristagare I boken "Äta dricka sjunga leva dö" finns bilder ur familjen Karlfeldts fotoalbum. Denna togs1904.

Alla språk på jorden har sin egen klang och sitt eget temperament. Sin egen hövlighet, sina egna svordomar. Sitt eget skratt, sina egna erfarenheter.

Det finns människor som anser att världen skulle bli en bättre plats att leva på ifall alla människor talade samma språk. Jag håller inte med och en av anledningarna till detta stavas Erik Axel Karlfeldt.

I dag har det gått 150 år sedan han föddes som Axel Eriksson i Karlbo i Dalarna. Samma år som han dog, 1931, tilldelades han postumt Nobelpriset i litteratur. Nu hyllas jubilaren av Stina Otterberg i en prydlig inbunden volym, Älska dricka sjunga leva dö, som också innehåller ett urval av hans dikter.

Bokens inledande essä är uppdelad i fem kapitel. Vart och ett inleds med en strof från en av Karlfeldts skönaste och slitnaste dikter, Sub luna, där en man sammanfattar sitt liv, med kärleken som första versens tema:

     Sub luna amo.

              Mörk är min brud,

     brinner i bruna kvällar,

               dansar i månglitterskrud,

     doftar som nattglim

               under en kornblixtsky,

      svalkar som morgondaggen,

               växlar som nedan och ny.

Kan du inte latin? Vet du inte hur nattglim doftar? Spelar det någon roll? Karlfeldts poesi vimlar av arkaiska ord, bortglömda blomnamn och nya kombinationer: Rosentyll, göjetid. bilägersvind, gångjärnsrock, gökskälla, låding.  Du vet inte vad orden betyder, du anar det bara, men de griper tag i dig lik förbannat. Det handlar mindre om information än om besvärjelse. 

Det är inte för tankens djup man söker sig till Karlfeldt. Hans synfält är begränsat; ungefär som Federico Fellini i Amarcord beskriver han årets gång, vädrets skiftningar, könet och döden.

Att läsa honom i stora portioner kan bli tröttsamt: om och om igen besjunger han härdiga jordsöner som lägrar lidelsevarma huldror i ångande hö.

Men när svettlukten blir för påträngande byter han tonart till en enkel, ren berättelse, ofta med en kvinna som subjekt: Gökstölden, Sommardansen, Maja hönstjuv.

Karlfeldts dikter utspelar sig i ett tidlöst bondelandskap och hans värderingar kunde vara hämtade från Bondetåget 1914: han fruktar Gud och ärar Konungen. Han föraktar politiker, agitatorer och spekulanter. Nutidens glasögon hjälper oss knappast att bedöma honom: Inbiten reaktionär?  Ja. Ömsint humanist?  Ja. Ett föredöme i sitt förhållande till det motsatta könet? Nja. Rolig? Mycket. Går det att kombinera? Självklart. Människan är sina motsägelser.

Förlaget presenterar Älska dricka sjunga leva dö som en lite mänskligare och modernare Erik Axel Karlfeldt, en etikett skalden knappast skulle ha uppskattat. Stina Otterbergs inledande essä är inspirerad och personlig. Hon tar Karlfeldt i försvar mot hans kritiker, rycker på axlarna åt hans sjaskiga privatliv och försöker med närmast moderlig omsorg introducera en surmulen Erik Axel bland de modernister han avskydde.  

Och visst har hon rätt. Karlfeldt ekar inte bara i Taube och Dan Andersson utan också hos Werner Aspenström och Harry Martinson. Den rimmade versen kom i vanrykte runt 1900-talets mitt, när modernismen blev härskande doktrin i Sverige. Men rimmet är mer än ett likgiltigt smattrande. Plikten att rimma skapar en frihet i tanken; den skickar ut språket på irrationella vägar och tvingar fram nya halsbrytande liknelser:

Luften är full av djur i kväll,

full av eld, herr Uriel.

Mellan ugglevingarna brinna

vintergatsormens blanka fjäll.

Tag mig i famn och städ mig till din,

dansa mig yr i din lustgård in.

Jag är en ung och lågande kvinna,

röd är min själ och vitt mitt skinn.

         (Häxorna)

Det som gör Karlfeldt till en man för vår tid är inte hans tankar och ideal utan någonting primitivare: Han svänger. 

Han svänger utav bara helvete, med knirkande och knarrande synkoper, tungt och graciöst som en gammal vedskuta.

Enligt Otterberg finns det minst 800 tonsättningar av Karlfeldts dikter. Flertalet är förmodligen överflödiga, inte för att komponisten gjort ett dåligt arbete, utan för att det redan finns så mycket musik i orden att musik i toner inte lägger någonting till.

Och det finns mycket vackert och välment i klockrena romansröster och disciplinerade körer men svänger gör det sällan på allvar.

  Min sångmö är icke av Pinden

  hon är av Pungmakarbo.

  skriver skalden i Fridolins lustgård.

Låt oss hoppas att Peter Carlsson – han med de Blå grodorna – besinnar sitt ansvar som dalkarl och tar sig an Erik Axel Karlfeldt.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.