Judiska öden i skärvor

Jenny Högström fångas av Hanna Kralls personliga berättelse om Polens historia

avJenny Högström

Foto: ersatz
Polska författaren Hanna Krall (född 1935) överlevde förintelsen tack ­vare att ett fyrtiotal polacker gömde henne.

Den polska författaren och journalisten Hanna Krall föddes i Warszawa 1935. Anledningen till att hon lever i dag – att hon, till skillnad från så många andra polska judar, inte minst resten av hennes familj, överlevde förintelsen – är ett faktum som det kan vara värt för samtidens människa att komma ihåg: det fanns helt vanliga medborgare som var beredda att gömma henne. Och som gjorde det.

Men då liksom nu fanns det också de som inte gjorde det.

Den öppet självbiografiska berättelse som Krall utgår ifrån i Vit Maria är följande: en judisk mor ber ett kristet par att bli gudföräldrar åt hennes sexåriga dotter, men de avböjer: de förmår inte ”ljuga inför Gud”.

När Kralls vän, den polske filmaren Krzysztof Kieslowski använde sig av hennes berättelse i Dekalogen 8 från 1988, utifrån budordet ”Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa”, stuvade han om historien, rollbesättningen och de personliga motiven, och intresserade sig för det han kallade för ”oåtalbar skuld”.

Nu infogas han i sin tur i Kralls berättelse när hon så småningom bestämmer sig för att söka reda på det här paret. Det visar sig att båda är döda – men brottstycken av liv, berättelser och bevismaterial finns fortfarande kvar, också genom andra.


I stället för att svartmåla och skuldbelägga – eller för den delen skönmåla och frikänna – blottlägger Hanna Krall sakligt och osentimentalt den kedja av i synnerhet judiska människoöden, som alla utspelar sig i Polen under andra världskriget och under den därpå följande kommunistdiktaturen; olika historiska skeden, olika herrar.

Vad som var rätt och riktigt under en tid, är åtalbart under en annan. Gemensamt är övervakningen av medborgarna, angiveriet, misstänkliggörandet av nästan: skräcken, våldet – men också motståndet, vardagslivet, försöken att på olika sätt överleva.

Här finns också plats för själva minnesarbetet, sökandet i arkiv, motstridiga uppgifter och versioner. Trots fotografisk dokumentation: av platser och föremål (aldrig människor) – en bro, ett Tora-fragment använt som innersula i en damsko – finns det ofta något i berättelsen som svajar. Vem gjorde egentligen vad? Vem angav vem, vem räddade vem, vem såg, vem blundade, vem gömde, ljög?


Att judarna försvann, mördades och fördrevs i massor under andra världskriget råder det inga tvivel om. Men vad gjorde man med eftermälet, vad blev fortsättningen för de få återvändande och de förmenta förövarna under kommunistdiktaturen? Vad innebär det att göra sin plikt, och inför vem?


”Vit Maria” är ingen brett anlagd episk roman och har heller ingen auktoritär, allvetande berättare. I stället är Kralls prosa fragmentarisk och suggestiv. De korta textstyckena (vart och ett om en specifik person, en löjtnant, en skräddare, en byggmästare, en tysk greve) bygger mest på dialog.

Det är skärvor av liv som hänger ihop i ett slags metonymisk kedja. Samtidigt är de så många och så pass summariskt gestaltade att jag behöver läsa om boken minst en gång för att få en (viss) överblick. Dubbelgångarmotivet förbryllar ytterligare.

För den som är bekant med Kralls författarskap hittas brottstycken ur Hjärterkung och debutromanen Hinna före Herren Gud, som tog sin utgångspunkt i ett reportage om Marek Edelman.

Julian Birbrajers översättning av Krall är som alltid elegant och avslappnad. Som journalist har Krall kallats för detaljernas mästare. Och här hittar vi en bokstavlig upptagenhet med de ”konkreta detaljerna”, som också återspeglas i bildmaterialet.

Krall tycks därtill drabbad av ett slags inventeringsiver som har gjort att den ursprungliga versionen av Vit Maria som publicerades på polska 2011 skrivits om och utökats med två delar efter att hon genom läsarbrev fått in ytterligare uppgifter. ”Egentligen vill jag inte att Vit Maria någonsin ska ta slut”, står det i förordet.


Vad är då Vit Maria? Den världsberömda servisen från 1916, av porslinsfabrikör Rosenthal, ett företag som ”ariserades” 1936. Men som här också kommer till användning när en tysk kvinna som förvisas från Polen efter kriget byter det mot lite mat. Ett krigsbyte, en symbol. Men naturligtvis också jungfru Maria, Guds moder, och det faktum att det kristna polska paret inte förmår ljuga – inför Gud – för att rädda den sexåriga judiska flickan.

”Så fort man nalkas det judiska ödet kommer man aldrig att klara sig oanfäktad”, skriver Krall. På detta utgör hennes romaner ett ständigt bevis. Därtill är de angelägnare än de flesta.

ARTIKELN HANDLAR OM