Orimligt dunkelt om traumat efter kriget

Inga-Lina Lindqvist får huvudvärk av Anne Swärds ”Vera”

Foto: Henric Tiselius
Anne Swärd (f. -69), aktuell med ”Vera”.
BOKRECENSIONER

Öppningsscenen är magnifik. Vinterbruden förs i en båt bakom isbrytare till en frostklädd kyrka där bröllopsgästerna måste dricka sig redlösa för att stå ut med kylan och sig själva.

Anne Swärd tömmer hela den gotiska paletten i upptakten till sin nya roman Vera.

Ung ångestmärkt kvinna, räddad ur havet av fästmannen med de bärnstensgula ögonen. Förmögen familj med hjärtan av sten och inmurade hemligheter. Bakom mörkret döljer sig mer mörker och under vattnet enbart vatten.

Vera är författarens fjärde roman sedan genombrottet ­Polarsommar som blev Augustnominerad. Swärd har belönats med bland annat Mare Kandre-priset och hennes böcker har översatts till sammanlagt arton språk.

Jag läser om iskristaller och saltstänk, svävar i väg på de vackert vävda metaforerna och väntar på att få veta hur huvudpersonen Sandrine ska hantera den gotiska splittringen mellan krympande rum och expanderande psyke.

Bakom Sandrine smyger hennes oönskade dotter som gett romanen sitt namn. Vera förpassas till jungfrukammaren, hennes mamma stöter bort henne, klarar inte ens av att trösta henne när hon gråter sig blå. Flickan växer och moderns ångest tilltar, bultar, blöder.

Swärd repar upp väven, avtäcker Sandrines historia. Intrigen tar fart och när språkets iskristaller smälter kraschlandar jag i Europas 1930- och 40-tal. Romanen byter spår och blir en melodram. Ordet ”plötsligt” används oroväckande ofta, folk ”vaknar med ett ryck”, den psykologiska trovärdigheten kastas på historiens sophög och jag får huvudvärk att av att försöka få ihop de spretande delarna. En homosexuell abortförespråkande kvinnohatare? En agent för franska motståndsrörelsen i en avkrok av Polen? Eldar tänds och släcks, trådar tas upp och överges.

Jag tänker att jag läser en saga. En grym saga om ett övergivet barn. Sagor har rättigheter, sagor är fria. Men min goda vilja tar slut vid romanens smärtpunkt där Sandrines hemlighet avslöjas. Jag tror inte på att en judisk familj lever helt öppet i en naziockuperad by i Polen hösten 1944. Jag tror inte på att nazisterna behöver en formell anledning för att föra bort och utplåna familjen. Jag blir bara arg och tycker att sagans rätt slutar när verklighetens rätt förtrycks.

Swärd vill sätta ljuset på efterkrigstidens trauman och jag förstår romanens angelägenhet. De döda begravdes men de över­levandes själar låg i ruiner. Deras skuld drabbar de efterkommande än i dag. 

Men på samma sätt som barnet Vera inte får en trygg anknytning till sin biologiska mamma, lyckas jag som läsare inte knyta an till historien som berättas ­både överdrivet detaljerat och orimligt dunkelt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner