Karl XII

Envåldshärskaren som gillades av Karl Marx

Ur svenskt perspektiv var Karl XII:s inflytande helt och hållet negativt

Av: 

Kalle Holmqvist

Magnus Västerbros ”Tyrannens tid” är en övertygande berättelse om människor som levde under Karl XII:s krigiska envälde, skriver Kalle Holmqvist.
Magnus Västerbros ”Tyrannens tid” är en övertygande berättelse om människor som levde under Karl XII:s krigiska envälde, skriver Kalle Holmqvist.

BOKRECENSIONER

Kung Karl, den unge hjälte / Han stod i rök och damm / Han drog sitt svärd från bälte / och bröt i striden fram.” På den här sidan om slaget vid Stalingrad skulle få människor dikta som Esaias Tegnér gjorde 1818. Men spåren av gamla tiders Karl XII-dyrkan finns kvar.

Det finns Karl XII:s gata i Ystad, Karl XII:s väg i Lerum och mitt i centrala Stockholm, i Kungsträdgården på skrikavstånd från riksdagen, står han staty med värjan i hand och pekar finger österut.

Magnus Västerbro slår fast vad han tycker om Karl XII redan i titeln på sin nya bok – Tyrannens tid.

Titeln är välförtjänt. Allt hemskt som hände i början av 1700-talet var förstås inte Karl XII:s fel. Han hade fötts in i systemet och det stora nordiska kriget 1700–21 startades snarare av hans fiender än av honom. Samtidigt var Karl XII direkt ansvarig för besluten som togs under hans tid på tronen. Kungen hade gjorts enväldig och kunde bestämma allt på egen hand – vilket blev opraktiskt när han levde flera år i exil i Osmanska riket. Men tack vare den nya uppfinningen brevbärare (postbonde) kunde han skicka sina beslut om att kriget måste fortsätta. När riksdagen försökte få till fredsförhandlingar var det bara för Karl XII att upplösa mötet.


I Västerbros bok ligger fokuset för en gångs skull inte på kungen själv, utan på de människor som tvingades leva med kungens beslut.

Under stora nordiska kriget dog cirka 200 000 män och pojkar från Sverige (inklusive Finland) som soldater. Det blev mansbrist och kvinnor fick ta över de flesta jobben. Även sådana som egentligen ansågs bara var lämpliga för män, till exempel ringare i kyrkan.

Anders Ersson från Hemsjö i Västergötland högg av sig fyra fingrar med en yxa för att slippa kriget. En smartare och ganska vanlig metod var att fly och gömma sig i skogen

Soldathustrurna skulle gå hemma och vänta på män som i de allra flesta fall aldrig kom hem igen. De fick inte gifta om sig så länge de inte kunde bevisa att maken var död, vilket var lättare sagt än gjort. Om de försökte se efter sina naturliga behov med någon annan man kunde de dömas för hor (äktenskapsbrott).


Karl XII:s tid präglades nämligen av protestantisk fundamentalism och det mesta var synd. Överheten bekymrades bland annat av det nya polska sättet att dansa, där människor höll om varandra – dessutom till tonerna av den omoraliska fiolen i stället för säckpipa. Men svenskarna fortsatte att dansa polska och spela fiol. De var förtryckta, men aldrig riktigt kuvade.

Och det var långtifrån alla som glatt gick i döden för sin konung.

I boken ges många exempel på människor som vägrade att bli soldater. Några skadade sig själva. Anders Ersson från Hemsjö i Västergötland högg av sig fyra fingrar med en yxa för att slippa kriget. En smartare och ganska vanlig metod var att fly och gömma sig i skogen.

Våren 1701 vägrade nyutskrivna soldater i Dalarna att skickas till Livland. De lämnade samlingsplatserna och marscherade hem igen. I Jämtland hände samma sak 1710. Jämtlänningarna hade inget emot att försvara sin hembygd, men de ville inte fara i väg för att slaktas i något krig som knappt någon längre mindes vad det handlade om.

I boken figurerar en lång rad personer. Kanske lite väl många. Det blir svårt att komma nära dem och det finns många som nämns i förbifarten som man gärna skulle vilja veta mer om.


Solen skiner över Kungsträdgården. Riksdagsledamöterna har semester, turisterna äter mjukglass och en mås har satt sig på Karl XII:s pekande finger. Statyn står stadigt, byggd på 200 000 svenskars benknotor och stelnade blod.

Nu är han ju knappast den enda osympatiska personen vars minne fortfarande äras. Magnus Västerbro skriver om hur adelsmannen Åke Rålamb värvade soldater till stora nordiska kriget med mutor, propaganda, tvång och bedrägeri. Denna man med många blågula liv på sitt samvete har gett namn åt Rålambshovsparken (Rålis), där stockholmarna lägger sig och solar när de tröttnat på att trängas med turisterna.


Bilden av Karl XII har skiftat genom åren. Det var politiskt radikala debattörer som tog initiativ till att statyn i Kungsträdgården skulle resas 1868. Dåtidens demokrater, och senare arbetarrörelsen när den växte fram, avskydde tsaren och den ryska imperialismen över allt annat. Allting antiryskt, inklusive krigsgalningen och envåldshärskaren Karl XII, kunde göras till symbol för frihet och framsteg. Karl Marx skrev också positivt om Karl XII, i 1700-talets hemliga diplomati. Ur hans europeiska perspektiv var Karl XII att föredra framför tsaren.

Ur en svensk synvinkel var Karl XII:s inflytande mer ensidigt negativt. Därmed inte sagt att statyn borde tas ner. Det kan nog vara bra att den står kvar. Om inte annat så för att påminna oss om tyrannens tid och de vansinniga krigen. För den som har läst Magnus Västerbros bok blir det nog svårt att se statyn utan att tänka på alla kung Karls offer.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Nattlöperska, luder, löphora …

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Karl XII

Esaias Tegnér

1700-talet

Karl Marx