Gud, vilket kvinnohat

Mikaela Blomqvist läser en underhållande grundkurs i ett kristet idéarv

Adam och Eva – målning från 1600-talet (beskuren).
BOKRECENSIONER

Redan första sidan av Gunilla Thorgrens feministiska bibeluppgörelse Guds olydiga revben har en viss chockverkan på mig. Där konstaterar hon att Bibeln innehåller ”mer skitsnack om kvinnor” än hon kan tåla. Såväl boken som uppgörelsen kunde förstås ha tagit slut där men i stället blir det startpunkten på ett långt läsande för Thorgren. Från Gamla testamentet fram till Martin Luther spårar hon den kyrkligt legitimerade misogynin, men också motståndet mot densamma.

Thorgren finner en ljusning i Nya testamentet och kristendomens första århundranden. Men när Nya testamentets kanoniska texter slås fast och kyrkan knyts till staten i romarriket på 300-talet förändras också attityden till kvinnan. Maria Magdalena förvandlas från lärjunge till prostituerad, i Augustinus Bekännelser blir Eva orsak till arvssynden och de texter där kvinnor hade en mer aktiv roll döms ut som kätterska. Inte heller den reformation som firar 500 år i år innebär någon större förbättring för kvinnan. Luther förespråkar visserligen skolgång för flickor men hävdar samtidigt att kvinnan är född att sitta hemma, vilket syns på hennes kroppsform.


Som så ofta i historien är kvinnohatet lätt att hitta, de framstående kvinnorna desto svårare. I Heliga Birgitta finner Thorgren ett undantag, liksom i Christine de Pizan som med sin bok Kvinnostaden från 1403 kraftigt argumenterar för kvinnans rätt.

Thorgren hittar också ett antal kristna rörelser av och för kvinnor. Beginerna som på 1200-talet erbjuder hjälp åt ogifta mödrar och prostituerade, utgör ett ovanligt lyckligt exempel. De första asketiska nunnorna i Klarissinnornas orden som fastar sex dagar i veckan blir Thorgren däremot inte lika förtjust i.


”Guds olydiga revben” är stilmässigt mer impressionistisk än metodisk. Det ger utrymme för korta utvikningar i Thorgrens eget liv, vilket ger bibelorden både en mer konkret och modern klangbotten. Ofta är det också roligt respektlöst, som när Thorgren kallar Martin Luther för en ”fursteslickare”, Augustinus för ”en biskop som inte kunde hantera sin kåthet”, skriver att Gamla testamentet uppmanar till barnmisshandel, eller resonerar kring om Jesus kan ha varit ett problembarn. Samtidigt gör alla infall och den lösa strukturen boken något svår att orientera sig i.


På samma dubbla sätt förehåller det sig med Thorgrens avsiktligt lekmannamässiga läsning. Jag köper argumentet för att läsa grundtexterna som de är: att det ju just är i det skick de varit tillgängliga för kvinnor genom århundradena. Dessutom citeras texterna i långa stycken och får således tala för sig själva. Däremot hade jag önskat mig en värdering av den vetenskapliga litteratur av forskare från amerikanska kristna universitet som ligger till grund för långa avsnitt i boken.

Som guide till Bibeln och kyrkan är Guds olydiga revben kanske inte helt pålitligt och definitivt inte torrt neutral. Som underhållande grundkurs i det kristna idéarv som genom århundradet tjänat till att upprätthålla misogyni och skapa skuld och skam hos kvinnor fungerar den dock utmärkt.

FAKTA

HISTORIA

»  Guds olydiga revben

Gunilla Thorgren

Norstedts