En originell släkthistoria man vill ha mer av

Inledningen på Leïla Slimanis trilogi ger mersmak

Av: Johanna Frändén

Publicerad:
Leïla Slimani (f. −81).
Foto: Henrik Montgomery/TT
Leïla Slimani (f. −81).

Efter sina två inledande romaner ”Dans le jardin de l’ogre” om en kvinnlig sexmissbrukare och Goncourtprisvinnaren ”Chanson douce”, ”Vaggvisa” på svenska, om en kvinnlig barnamördare, som gavs ut av Natur & kultur 2018, har Leïla Slimani bytt form och fokus. ”Le pays des autres” – ”De andras land” – är första delen av en tänkt trilogi som mer eller mindre fritt tecknar hennes egen släktberättelse.

Mathilde är knappt tjugo år när andra världskriget är över. Hon gifter sig med Amine, som stridit för de franska trupperna, och lämnar Frankrike för att bosätta sig i hans hemland Marocko. Mathilde har en vagt romantisk bild av livet på den afrikanska kontinenten som hon återger under de första månaderna i brev hem till sin syster i Alsace.

I själva verket är kulturkrockarna många. Som ”mixat” par har Mathilde och Amine svårt att hitta en naturlig plats i sällskapslivet i staden Meknès. De franska diplomatfruarna ser på dem med misstänksamhet och Amines gamla ungkarlsumgänge vet inte hur de ska hantera en fransyska som dricker öl och vill dansa.

På gården som Amine köpt för att starta sitt eget jordbruk är livet monotont, slitsamt och präglat av pliktkänsla och tunga lyft. Mathilde är hänvisad till hushållssysslor och omsorg av de två barnen som kommer i rask takt.

Aïcha, som är äldst och förmodligen den som ska bära historien vidare i bok nummer två, lever en nästan förvildad barndom bland åkrar och skördetröskor. Hon har svårt att anpassa sig till den stränga kristna klosterskola som föräldrarna sätter henne i som en sorts äktenskaplig kompromiss.

Amines bror Omar får ge röst åt det marockanska hatet mot kolonialmakten och hans gamle soldatvän Mourad för de intima krigstabun som inte går att verbalisera. Amine är ointresserad av politik, han är ointresserad av det mesta som sker utanför gården, allt han bryr sig om är att nästa skörd ska garantera mat på bordet för familjen.

Både i hemmet och i offentligheten ligger hotet om våld som en orolig fond för de stora samhällsomvälvningar som den gryende självständighetsrörelsen i Marocko bär med sig. Bokens undertitel ”Kriget, kriget, kriget” fungerar lika mycket som en kvinnas klagan över vardagens umbäranden i ett land som inte riktigt vill bli hennes.

Leïla Slimanis nya roman har delat kritikerna i Frankrike. Vissa har anklagat henne för att i för stor utsträckning anpassa sitt berättande till den konventionella kronologin, för att ha skrivit en bok med ett framtida tv-seriekontrakt i åtanke. Andra läser ”Le pays des autres” som en existentialistisk roman om en kvinna i exil som sliter med att hitta sin plats och leva med sina livsval.

Leïla Slimani tog täten för den yngre generation intellektuella fransyskor som under MeToo-utbrottet ville göra upp med den eviga idén om mannens rätt att ”få flörta lite klumpigt”.

Mest bränner det till när Mathildes syster i Frankrike behöver henne och hon lämnar gården i en månad, för att inse att hon inte alls har någon längtan tillbaka. Visst, barnen kommer att sakna henne, de kommer att ställa frågor, hennes man kommer att utlysa en fatwa över henne, men vad hindrar henne egentligen från att stanna kvar i Frankrike, starta ett nytt liv, kanske flytta till Paris, hon är ju fortfarande ung?

Romanens enda riktigt plågsamma stycke är de passionerade äktenskapliga återföreningsscenerna efter att Amine får reda på att hans yngre syster träffar en fransman i smyg och straffar också Mathilde för det.

Leïla Slimani tog täten för den yngre generation intellektuella fransyskor som under MeToo-utbrottet ville göra upp med den eviga idén om mannens rätt att ”få flörta lite klumpigt”. Men här har hon inga problem med att erotisera laddningen i mäns våld mot kvinnor på ett unket klichéartat sätt som brister ordentligt i psykologisk trovärdighet.

Leïla Slimani är, förutom det, som bäst när hon låter sina huvudpersoner agera i total konflikt med förväntningarna på kvinnligt beteende utan att det känns patologiskt. Det kunde gott få ta mer plats också i den här romanen, men kanske har själva ramen – att berättelsen i grunden handlar om hennes egen mamma och mormor – hindrat henne.

Själva greppet att placera en västerländsk kvinna i en traditionell kultur och följa en sorts inverterad emancipationsprocess är uppfriskande i en tid när nästan alla berättelser följer det motsatta mönstret. Det här är tack och lov ingen ”Inte utan min dotter”, Slimani tycks inte ha någon politisk agenda alls.

Vad hon har är en originell släkthistoria som hon förvaltar på ett så övertygande sätt att åtminstone jag redan ser fram emot uppföljaren. Och, för all del, emot tv-serien också.

Fotnot: Boken kommer ut på svenska på Natur & kultur under 2021.

Publicerad: