Liberalism

Släpp chipspåsen, liberaler, ni behövs!

Johan Norbergs bok fyller en viktig plats men är för snäv

Av: 

Jenny Andersson

Johan Norberg.

Johan Norberg.

Foto: Timbro

BOKRECENSIONER

”Liberalismen besegrades inte i strid, den somnade framför tv:n med handen i chipspåsen.” Johan Norberg, verksam vid nyliberala Cato institute i USA, kommer till vad som måste vara en bitter slutsats i det nyskrivna slutkapitlet på Den svenska liberalismens historia, en bok som gavs ut första gången 1998. 

Det är en bra bok. En av de saker som liberala och konservativa debattörer i Sverige brukar hävda är att historieskrivningen domineras av forskning om arbetarrörelsens historia. Det är inte helt sant, men Den svenska liberalismens historia fyller en viktig plats som en lättillgänglig och bildad bok om de stora linjerna i svenskt liberalt tänkande. 

Norberg är lika höger som de flesta som skrivit om socialdemokratins historia varit vänster. Det färgar resonemangen. Det finns rättrådiga och renläriga liberaler som Gripenstedt – 1800-talets finansminister och näringsfrihetens arkitekt – och så finns det avfällingar, nyfrälsta som Tingsten och promiskuösa socialliberaler som Bertil Ohlin

Norberg stod själv bakom disken på svartklubben Tritnaha och hällde upp sprit på det glada 80-talet

Så till slut finns det nyliberaler – som Norberg betraktar som äntligen sanna och frigjorda renläriga liberaler. De har läst Friedman och Hayek och Röpke och förstått marknadens sanna natur.


Att nyliberalismens landvinningar blev kortvariga, de räknas i boken från 1980 till 2020, har han ingen direkt förklaring till. Människor verkar inte gilla eller förstå nyliberalism. I stället har de fallit för en populistisk svanesång som Norberg på ett ganska insiktsfullt sätt tolkar som ett resultat av att högerpartierna misslyckades med att skilja ut försvaret för den fria rörligheten från ”undantagslagstiftningen” i migrationsfrågan. 

Norberg stod själv bakom disken på svartklubben Tritnaha och hällde upp sprit på det glada 80-talet, den tid då de stora symbolfrågorna – paraboler, närradio, mer sprit, längre öppettider på krogen, nikotinplåster på Ica – kom att teoretiseras som återgången till den sanna, renläriga, 1800-talsliberalismen.


Resultatet av 80- och 90-talens frihetsrevolution beskriver Norberg som en oerhörd framgång, en marknadens och individens renässans som ledde till en revolution i kreativitet och entreprenörskap. Att Sverige i dag ser ojämlikhetsskillnader, bostadsproblem och barnfattigdom som direkt kan kopplas till 90-talets avregleringar nämns inte med ett ord. 

Så heller ej covid-19 – men viruset hade ännu inte drabbat världen när boken kom från trycket. Nu har det ju det. Så jag tillåter mig en reflektion över att avregleringen av apoteksmonopolet fullföljde i princip alla renläriga (ny)liberalers drömmar, men knappast har givit oss så mycket mer frihet, lycka, eller potential i den värld vi nu står i.


Jag hör till dem som anser att vi måste ha en liberal kritik, och att liberalismen står för en serie grundprinciper som är viktigare än någonsin. Det är också viktigare än någonsin att kunna förklara dessa för unga människor och därför är detta en bra bok. Men ingen liberal kan på fullt allvar mena att de senaste decenniernas förändringar i den svenska välfärdsstaten har ökat människors valfrihet och lycka. 

Inte heller bör man diskutera den globala ökningen av medelklassen utan att nämna det som Branko Milanovic kallar för the elephant curve – den statistiska snabel som utgörs av det faktum att de allra rikaste i världen blivit väldigt mycket rikare under de senaste 20 åren. 

Är det en fri, avreglerad och kreativ marknad som skapat detta välstånd? Eller snarare den kapitalkoncentration och det utnyttjande av global arbetskraft som visserligen gjort att världens extremt fattiga minskat i antal, men också att lönerna stagnerat i västvärlden sedan det 70-tal som Norberg betraktar som den hemskaste tiden i världshistorien?


Som idédebatt är denna bok inte så mycket att hänga i granen. Den präglas också, tror jag, av en stor missuppfattning i sin vilja att sortera de renläriga från de socialliberala avfällingarna. De renläriga liberalerna har inte drivit historien framåt. Det går inte att jämföra Gripenstedt och von Hayek. 

Den svenska liberalismens historia är bredare än den dogmatik som finns i nyliberalismens historia och som är Norbergs pet project. Det är socialliberalismen, den relativa uppslutningen bakom staten, och en syn på marknaden som både en kreativ och destruktiv kraft, som utmärker svensk 1900-talsliberalism. Det fanns undantag från detta och de undantagen fick en vidunderlig kraft under 70-, 80-, och 90-talen. 

Men huvudfåran i svensk, och till och med nordisk liberalism, är en relativt statsvänlig och ofta marknadskritisk liberalism. Den har inte, som Norberg gör, avfärdat all fattighjälp som ”bidragsberoende” och den har inte heller uppfattat all statlig reglering som totalitär.


Under lång tid har Timbrohögern menat att det stora undantaget i svensk politik var löntagarfondsdebatten, och att det var socialdemokratin som gjorde avsteg från en pragmatisk konsensusmodell av Harpsundsanda. 

Det ”statliga punggreppet” hindrade inte storföretagen från att blomstra

Det är dags att Timbrohögern börjar se de avsteg man själva gjort från den välfärdsliberala modell som Sverige faktiskt hade under större delen av efterkrigstiden och som är svår att beskriva som ”socialism” som Norberg gör. Det fanns marknad och privata initiativ också under välfärdsstatens storhetstid. 

Det ”statliga punggreppet” hindrade inte storföretagen från att blomstra, tvärtom spelade sannolikt välfärdsstatliga åtgärder en betydande roll för den historiskt viktiga tillväxtperioden mellan 1870 och 1970. Att många grupper, individer och organisationer inte kunde identifiera sig med välfärdsstaten är en annan sak, och en viktig del av svensk samtidshistoria, men här har Norberg en tydlig agenda.


När den starka staten nu snabbare än någon hade kunnat tro kommer tillbaka, behöver vi en liberal kritik mer än någonsin. Vi behöver en diskussion om fundamentala rättigheter, om åsiktsfrihet och pluralism. Och vi behöver också en diskussion om vad marknaden och staten kan och bör göra för inte bara den individuella friheten utan också det allmänna bästa. Här har Norberg helt rätt – liberalerna har somnat i soffan.


Jenny Andersson är forskningsledare, ”Nyliberalism i Norden”, Institutionen för idé- och vetenskapshistoria, Uppsala universitet

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Börja läs ”Pesten” nu – var med i vår bokcirkel

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Liberalism

Johan Norberg

Nyliberalism

Timbro