Att vandra vid varandras sida

Inga-Lina Lindqvist läser Lasse Bergs ”Ändå inte försvunnen”

avInga-Lina Lindqvist

BOKRECENSIONER

Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN
Lasse Berg.

”Salutogenes” betyder hälsans ursprung.

Begreppet myntades av sociologen Aaron Antonovsky som ville veta varför vissa människor klarar av att hantera lidande bättre än andra. Hans forskning visade att känslan av sammanhang ger människan en ökad förmåga att klara av kriser.

Ändå inte försvunnen är en sorgebok av folkbildaren och Afrikakännaren Lasse Berg. ­Familjen förlorade dottern Linda i en tragisk fallolycka i hemmet. Hon blev trettiofem år gammal.

När ett barn dör försvinner framtiden. Beskedet om Lindas död river sönder de anhörigas hjärtan.

Sammanhållning, skapande arbete, vänner, kärlek till djur och natur präglar familje­sfären och jag känner livsglädjen stråla ut från boksidorna. Döden gör något med de drabbade och Ändå inte försvunnen är en undersökning av vad detta något är.


Först av allt kommer insikten om att sorgens olika faser verkligen inte följer den vedertagna formeln där chock ska följas av förnekelse och därefter acceptans.

Berg bygger upp en egen ­kedja av förlustens stadier. Först försvinner lusten att skriva. Kroppen kopplar ner. Sinnet fokuserar på samvaro med de närmaste. Ambitionerna bleknar liksom allt intresse för skönlitteratur. Däremot blir fakta­böcker och nyheter tung, trygg ankare. Till och med Donald Trump är en livlina. Man skingrar i alla fall tankarna.

Berg analyserar sorgen med utgångspunkt i människans ursprung som jägare och samlare på savannen, ett tema han tidigare skildrat i sin populärvetenskapliga Kalahari-trilogin.


Människan har utvecklats för att leva i gemenskap. Evolutionen har begåvat våra förfäder med bara två ben men i gengäld befriat två armar i vilka de kunde bära hem mat till de andra i gruppen. Berg formulerar det ändlöst vackert: ”Detta är meningen med livet: att vandra med de andra, de mina mot horisonten”.

Men vad händer när någon försvinner från de sina, kommer bort, dör?

Berg har en ljus, hoppfull och osvikligt optimistisk syn på livet och på människan. Känslan av sammanhang, som Antonovsky menade var den viktigaste faktorn för vår förmåga att överleva trauman, räddar familjen från att gå under i sorgen över en älskad anhörig.

Det som jag kommer att bära med mig är Bergs funderingar om att barn och unga inte bara knyter an till föräldrar utan främst till sina jämnåriga. Evolutionen stärker just de banden. Det är ju med sina generationskamrater man ska skapa framtiden. Förhållandet till jämnåriga är en livslång försäkring.


Men samtiden ställer hårda krav på vår inre jägare och samlare. Hjärnan hinner inte med. Stenhård konkurrens på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, kärleksmarknaden och ökade krav på effektivitet urholkar själen, skapar svarta hål.

Av den anledningen är Lindas särskilda begåvning för vänskap bokens hjärta. Meningen med ­livet är att vandra vid varandras sida. Så länge det går.

ARTIKELN HANDLAR OM

Litteratur

Biografier

Sorg