För många speglar i sprucken resa

Deborah Levys nya roman är vass men splittrad

avViktoria Jäderling

Publicerad:

Det är London 1988 och historikern Saul Adler och fotografen Jennifer Moreau är unga och förälskade. Hon är på väg till en karriär i USA och han till Östberlin för att forska om antinazistiska motståndsrörelser under trettiotalet.

De smeker varandras kön samtidigt som de pratar filosofi, konst och politik.

Han ska ha med sig konserverad ananas till den östtyske tolkens syster, och eftersom denna också dyrkar Beatles kommer Jennifer på att de ska fota Saul på Abbey Road, men där sker en bilolycka och en sidospegel på en Jaguar går i tusen bitar.

Enter DDR och ett splittrat upplägg efter Beatles sång Penny Lane. Den nu lätt skadade Saul förälskar sig i tolken Walter. För åtkomst till arkiven måste Saul skriva en propagandistisk artikel om vardagslivet i öst. Likt den sorgsne ängeln i Himmel över Berlin vill han ta plats i historien, men folk beter sig konstigt, som spöken eller som det trippade persongalleriet i en 60-talsfilm: ”Pang. Jag älskar dig. Rock and roll. Du är min pojkvän.”


Ett tag tänker jag att det är Stasis Horch und Guck (öron och ögon) som gör alla knäppa vilket det förstås också är. Men något annat fel är det också på Saul som knackar i väggar, hör måsarna skrika vid floden Spree och på Cape Cods stränder samtidigt, och tycks veta allt om murens fall och dess orsaker innan det skett. Historien beter sig spöklikt, eller ironiskt, eller knarkigt, med sina många tidsbrott, spruckna spegelhändelser, blinkande popreferenser och överlag lätt förvrängda form. Spöket är mer Derridas än Marx.

Framför allt pekar historien på sin egen stil och elliptiska form. Mannen som visste allt, på engelska The man who saw everything (bättre tycker jag), är författaren och dramatikern Deborah Levys åttonde roman. Den är mycket omtyckt, liksom många av hennes böcker hyllad av läsare, kritiker och Bookerprisjurys. Jag kan på många sätt förstå varför.


Historien visar sig vara en gåta och ledtrådarna – vissa mer matiga och intressanta än andra – kastas ut med mer eller mindre finess. Det görs viss affär av att berättaren är opålitlig. Under läsningens gång sker det på bekostnad av något mer svårfångat: jag tror det är inlevelse.

Något av romanens problem faller också på plats när jag tänker på att Levy är dramatiker. Hon har en närmast copylik talang för poetiska och hårdkokta oneliners, men själva läsningen blir ändå lite som när unga cineaster lägger ut texten om ett ”briljant filmmanus”.


Häromkvällen såg jag om Fight club, och insåg hur den med sina whooshiga kameraåkningar, voice-over och fullkomligt urhäftiga dialog inte hade åldrats bra. Det är som när en hel säsong av ”Dallas” bara visar sig var en dröm. Liksom tomt, förbispelat.

Orättvis jämförelse, jag vet, här är det ju främst bland skärvorna efter 1900-talets krig, förintelse och murar (inre som yttre) vi dras runt, alltså oerhört ambitiöst. Brexit trycks också ner med ett skohorn i andra halvan av boken då vi landar i London 2016.


En annan samtidskäpphäst som pressas ner och exploderar i romanens alla spegelskärvor är narcissism vilket det flaggas för redan i baksidestexten. Men på vilket sätt är Saul en otäck narcissist? Är det inte så här människor är, det vill säga i hög grad hänvisade till sina egna hjärnor och begär vare sig de älskar eller inte?

Narcissist måste för övrigt vara ett av 2000-talets mest klichéartade och gäspiga skällsord. Det har något förtäckt kristet över sig, ett poppigare ord för satan.

Moralist är inte den vassa Levy, vågar jag påstå, eller hobbypsykolog, men kanske, kanske är hon lite väl upptagen av speglar.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Roman

DDR

Berlin

London