DÖDENS MURAR

BOKRECENSIONER

PETTER LARSSON om ett populärt sätt att hålla
människor fångna – eller stänga dem ute

1 av 5 | Foto: Glädjescener vid Berlinmurens fall i oktober 1989.

Den 6 oktober 2005 stormade 1 500 personer taggtrådsstängslen kring de spanska enklaverna i Marocko, Ceuta och Melilla. Det var det tredje stora försöket att korsa gränsen på några få veckor under vilka 14 personer dödades. De trampades ner eller sköts av gränsvakter. Sen byggdes stängslen dubbelt så höga.

Kontrasten mot de glädjescener som utspelades då folkmassorna stormade gränsövergången vid Bornholmer Strasse i Berlin 16 år tidigare kunde knappast ha varit större.

”Själva luftens kemiska sammansättning förändrades och omvandlades till champagne”, skriver till exempel den brittiske historikern Frederick Taylor i Berlinmuren där han med bygget av ”den antifascistiska skyddsvallen” 1961 i centrum skissar DDR:s historia, ­eller i alla fall de ledande manliga politikernas.

Taylor skriver en faktatät ­mainstreamhistoria, där västmakterna är mesiga (utom Thatcher och Reagan) men goda. Ryssarna och småstalinisterna i DDR är brutalt effektiva och illsluga. Och Berlinborna är ädla offer, ständigt hotade av Walter Ulbrichts nya ränker och rädda att bli övergivna av USA.

Hans verkliga hjältar är de organisationer som med tunnlar och falska pass smugglade ut hundratals människor ur den stängda staden. (DDR-regimen brännmärkte dem förstås, med ett ordval som är helt nutida, som människohandlare.)

Och så förstås, alla de människor som plötsligt slutade vara rädda och gick ut en novembernatt och sprängde en järnridå.

Taylors bok får mig att tänka på vår tids murar. Hade afrikanerna i Marocko varit östtyskar hade de nog hyllats. Nu möttes de med kulor.

För i samma ögonblick östblocket föll samman vreds den viktiga gränsdragningen i världen ett kvarts varv. Konflikt­linjen går nu mellan Nord och Syd, dit också östeuropéer och sovjetmedborgare ofta räknas. Så snart muren föll förvandlades de till en hotande hord av ”rysk maffia”, ”polska rörmokare” och ”sociala turister”.

USA:s 300 mil långa gräns mot Mexiko har länge varit befäst i sina delar. Nu ska staketet, som eufemismen lyder, byggas ut längs nästan halva gränsen och klyva University of Texas liksom flera indianstammars marker.

Den israeliska muren runt Gaza från 1994 kompletteras med det monstruösa murbygget på Västbanken och skapar i praktiken två enorma fängelser för 3,7 miljoner palestinier.

EU har betalt stängslen i Ceuta och Melilla, och låter kanonbåtar patrullera Medelhavet. Vi betalar också länderna i norra Afrika för att de ska hindra migranterna att ens nå fram till gränsen.

Indien har inte bara dragit en barriär genom Kashmir, för att stoppa separatisterna, utan också en mot det ännu fattigare Bangladesh. I Ryssland talas om en mur mot Tjetjenien.

Det verkar som om den slutsats våra makthavare dragit av Berlinmuren är att det är enkelt och effektivt att bygga murar – bara retoriken bakom är den rätta.

Skälen som anges är nästan alltid desamma. Att utestänga terrorister – verkliga eller inbillade. Att stoppa droghandeln. Och att hindra fattiga migranter.

Dessa motiv glider ofta ihop, gränserna mellan droger, migration och terrorism löses upp och murarnas funktion blir inte bara att separera oss från dem, utan också att konstruera detta vi och de, så att de som befinner sig på fel sida närmast definitionsmässigt är hotfulla. Murarna skapar barbarer av människor som i själva verket bara fullföljer en ofullständig globalisering. Kapitalet har befriats från sina nationella bojor medan människorna fortfarande är fångna i staterna, förbjudna att följa efter jobben. Samtidigt sprider tv, radio och internet kunskap om välståndet. Vår tids RIAS – den amerikanska propagandaradion i Berlin – sänder globalt.

Det konstiga är därför inte att det skapas ett migrationstryck, utan att det inte är starkare; bara en liten rännil av jordens fördömda söker sig till Nord. Kanske tyder det på att det krävs ganska lite för att man ska vilja stanna där man är: lite fler jobb, ett skolbygge, något som ger hopp om en framtid.

Nej, våra politiker är inga Walter Ulbrichtar och Erich Honeckar.

De stängde inne. Vi stänger ute.

Jag vet inte vilket som är värst, men räknar man döda är vår tids murar ohyggliga. Det är inte fint att göra sådana jämförelser. Våra murar är något helt annat än kommunisternas. De är ju demokratiska.

Men den tyska åklagarmyndigheten räknar med 86 döda vid Berlinmuren, som direkt följd av våldshandlingar. Andra, som då tar med till exempel drunkningar, avrättningar och hjärtinfarkter, kommer som mest upp till 238 personer.

Mer än dubbelt så många dog när de försökte ta sig över gränsen mellan USA och Mexiko bara under åren 1998–2004, vanligtvis av drunkning eller uttorkning. Några blev skjutna av gränspolisen.

Det antirasistiska nätverket UNITED har dokumenterat hur 8 855 personer dött när de försökt ta sig in i EU sedan 1993. De har bland annat drunknat, kvävts i containrar, omkommit i bilolyckor, skjutits av gränspatruller och tagit livet av sig på asylcentren.

Och kanske är den viktigaste slutsatsen från Berlin inte hur enkelt murar kan byggas, utan hur enkelt de kan raseras. Som Taylor skriver: ”Berlin­muren revs som den tillkom: under loppet av en enda natt.” Och luften blev champagne.

Petter Larsson