Naket flatliv i Paris

Jenny Högström läser Nina Bouraouis nya roman

avJenny Högström

BOKRECENSIONER

Foto: Mathias Grate
Nina Bouraoui (född 1967), fransk-algerisk författare.

Efter att ha läst fransk-algeriska Nina Bouraouis förra roman, ­pekoralet Strändernas skönhet, var jag allvarligt störd. Hur kan en författare som sedan debuten med sådan stram precision och samtidig intensitet gestaltat våld, begär och kvinnlig ­homosexualitet falla i de stora åt­hävornas tjänst?

Inledningen till den nya romanen, Alla människor har av naturen ett begär att få veta, är oroväckande i den bemärkelsen. ­Utifrån en anonym folkmassa ­ reflekterar berättarjaget över de olika livsöden som den omfattar: ”likafullt är de mina speglar. Vi bildar ett enda hjärta, en enda cell.”


Okej, men det är inte i den ­vaga idén om något slags ”mänsklighet” utan i det enskilda människoödet som Nina Boura­oui hämtar sin näring som författare. Därför är det en lättnad när hon strax släpper makroperspek­tivet och zoomar in på själva saken. ”Jag söker i mitt förflutna ­efter bevis på min homosexualitet” skriver det namnlösa men ändå otvetydigt autofiktiva ­berättarjaget. I denna jakt på ”bevis” hittar hon naturligtvis mycket mer än så.

I korta stycken uppdelade i rubrikerna ”Minnas”, ”Bli till” och ”Få veta” växlar Nina Bouraoui mellan olika avgörande skeden, närmare bestämt den urberättelse som hon återkommit till gång på gång under författarskapet, precis som Marguerite Duras gjort med sin älskare och sin fördämning mot Stilla havet.


Det är barndomen som ”pojkflickan” i Frankrike och inte minst Algeriet, med algerisk far och fransk mor som skildras i ”Minnas”. Avsnitten om att ”Få veta” är färre och handlar om faderns, moderns och diktjagets möten med rasism, kolonialism och ­politiskt och sexuellt förtryck och våld i de båda länderna.

Och inte minst är det ungdomen i Paris, där diktjaget som 18-åring ensam börjar gå på den lesbiska nattklubben Katmandou, samtidigt som hon börjar skriva (”Bli till”).

Det är en parallell tillblivelse som flata och författare som ter sig fullständigt logisk. I passagerna om skrivandet hittar vi uppslag till Bouraouis debutroman Förbjuden betraktelse från 1991, dödsbesattheten i uppföljaren Intet liv, men också 2000-talsromaner som Dockan Bella eller Enstörig.

Skildringen av flatlivet i Paris på 1980-talet är både naken och osentimental. Diktjaget är så ensam, så rädd – och samtidigt så modig. I klientelet på Kat hittar hon en brokig och dysfunktionell familj. Samtidigt dröjer hon oförväget vid svek, skam, självhat, missbruk, ensamhet – och ­begär.

Att romanen uppehåller sig på denna tröskel är dess stora behållning.

ARTIKELN HANDLAR OM

Roman

Frankrike

Algeriet