Förskräcklig värld att njuta av

avClaes Wahlin

BOKRECENSIONER

Johanna Adorján skriver om en tysk kultursektor där något är ruttet

Johanna Adorján, född 1971 i Stockholm. Foto: Peter von Felbert

Vi möter den skandalomsusade skådespelerskan, kritikern på väg till galan där Årets stilist ska utses, den knarkande skådespelaren, eller kulturredaktionspraktikanten som försöker förföra kulturchefen för att få fast anställning. De tillhör den så kallades kultursektorn, verksamma i Berlin som journalister, författare, förläggare eller gallerister. De har kanske inte riktigt nått dit de vill ännu. Men ambitionsnivån är hög och de skyr inga medel. De har inga höga tankar om sina kolleger, deras moral är i högsta grad antastlig.

Så ser personerna ut i Johanna Adorjáns novellsamling Mina 500 bästa vänner. Vi möter inte titelns alla fem hundra, men det axplock som ryms i de tretton novellerna kan läsas som ett slumpmässigt urval av dessa. En huvudperson i en novell kan dyka upp i marginalen i en annan. Det gäller att hålla reda på namnen, de sidoblickar som en huvudperson i en novell kan få i en annan, fördjupar bilden av denne.

Nu är kanske just djup inte något som karakteriserar dessa vänner i den så kallade kulturbranschen, ogina, avundsjuka och falska som de är. Deras sociala begåvning håller inne med kritiken, men läsaren får ta del av deras omaskerade omdömen, vilka sällan är nådiga. Det kan handla om den andres usla klädsmak, likaväl som förläggaren som inte vågar tala klarspråk om den begåvade debutantens nya manus, men hycklar beröm när han får en exklusiv penna i present. Naturligtvis reflekterar dessa omdömen i första hand avsändaren, kontrasten mot vad de uttalar högt är absolut.

Vad Adorján presenterar är en modern sedeskildring, och hon nöjer sig inte med att häckla sina generationsvänner, vi möter också en ung filmstudent som söker upp sin idol, den ålderstigna regissören, bara för att bli bestulen på sin plånbok. Någonting är ruttet i den tyska kultursektorn.

Och här finns inte minsta skymt av någon Hamlet att vrida tiden rätt.

Adorjáns språk, eller i alla fall hennes svenska översättares, Christine Bredenkamps, är lojalt mot den cocktail-kultur som de olika personerna glider runt i. Det flyter lika lätt som oliven i en dry martini, och som läsare smuttar man förtjust och glömmer stundtals vilken förskräcklig värld man njuter av.

ARTIKELN HANDLAR OM