Berusande om vin

BOKRECENSIONER

Claes Wahlin läser essäer från det dekadenta Paris

Foto: Charles Baudelaire.Teckning: TULLIO PERICOLI

■ ■Den 27 oktober 1845 erhåller poeten, författaren och teaterkritikern Théophile Gautier en inbjudan från målaren, diktaren och vännen Ferdinand Boissard: "Min käre Théophile, man kommer att inta hasch måndagen den 3 november under Moureaus och Aubert-Roches auspicier. Vill du vara med? I så fall kom senast mellan kl. 5 och 6. Du kommer att ta del av en blygsam middag, för att sedan invänta hallucinationerna."

Baudelaire som det dekadenta Paris kulturella nav är en seglivad föreställning, inte minst då beteckningen dekadent långt in i våra dagar bibehållit associationer till orgier och moraliskt förfall. Nu nyttjade varken Gautier eller Baudelaire särskilt mycket hasch, hellre då vin och kaffe. Baudelaires lovsång till vinet kan nog än i dag få en och annan absolutist att sluddra om förbud:

"Människa, min käre vän, trots mitt fängelse av glas och mina regler av kork vill jag för dig sjunga en sång fylld av broderskap, en sång full av glädje, av ljus och av hopp... Du har skänkt mig livet och jag skall belöna dig därför... Ty jag känner en djup glädje då jag strömmar ner i en strupe som blivit törstig av arbete. En ärlig mans bröst... är en fröjdefull grav där jag med hänförelse fullbordar mitt öde."

■ ■Vid sidan av solidariteten med arbetarklassen så fanns givetvis på programmet provokationen mot borgerligheten, och dekadensen, som Lars Nyberg redogör för i sin effektiva efterskrift till essäerna i samlingsvolymen Haschklubben, är intimt sammanvävd med det moderna och en konst trött på det framstegsivriga nyttosamhället.

Följaktligen skall texten enligt Baudelaire och Gautier sväva fritt och smidigt, liksom vinet rinner lätt i strupen. Språkets exakthet får inte vika en tum, som skulle man kunna återskapa en försvunnen verklighet av de texter som skildrat den. Denna kontrollerade berusning är å ena sidan en kulmen på den känslornas och fantasins epok som vuxit allt starkare sedan 1700-talet, samtidigt tar den avstånd från samtidens mer respekterade konst, den som ville fostra och moraliskt ledsaga individen i det civila samhället.

Bilden av Baudelaire härrör i hög grad från Gautiers berömda förord till dennes Les Fleurs du mal (Det ondas blommor) av 1868 års utgåva, och då det fanns med ända till 1917 (av upphovsrättsliga skäl) var det inte bara symbolisterna, utan även de tidiga modernisterna, som fick sin bild präglad av Gautiers. Essän är kanske det bästa han har skrivit, och Baudelaires vänporträtt av Gautier, i sin tur tangerande det hyperboliska, är av det slag att man önskar stjäla var och varannan mening.

Essä

Théophile Gautier

Charles Baudelaire

HASCHKLUBBEN

- essäer från det dekadenta Paris

Claes Wahlin