Bokrecensioner

Pappa och bödel - hur kunde det bli så?

avLidija Praizovic

Jugoslaviens upplösning i våld och hat inte lätt att reda ut

Får skulden Serbiska specialstyrkor 1995. I ”Jugoslavien, mitt hemland” porträtteras serberna som krigsförbrytare. (Soldaterna på bilden har inget samband med romanen.) Foto: AP
Goran Vojnovic.

Det brutala inbördeskriget på 90-talet i forna Jugoslavien och landets fula sammanbrott är ett trauma som fortsätter hemsöka alla inblandade folk, nationer och individer. Att det pockar också på vår svenska uppmärksamhet bevisas av mängden verk om kriget och dess konsekvenser som nått även oss. Kroatiska författaren Dubravka Ugresics romaner Den ovillkorliga kapitulationens museum (2000) och Smärtans ministerium (2005), bosnisksvenska Fausta Marianovics roman Sista kulan sparar jag åt grannen (2008), utställningen Psychosis, part 1. I will never talk about the war again på Färgfabriken i Stockholm 2011, och den serbiska poeten Dragana Mladenovic diktsamling Släkten (2012) är bara ett axplock.

I en av dikterna skriver Mladenovic:

förbrytare efter min far

offer efter min mor

jag är så trött på

balkan

konfrontationerna

förnekelserna

krigen och försoningarna”

Mladenovic ord ekar på sitt sätt i den slovenske författaren Goran Vojnovics roman Jugoslavien, mitt hemland som nu utkommer på svenska. Den handlar om en sons sökande efter sin far krigsförbrytaren.

Vladan Borojevics barndom tar slut en försommardag 1991 när hans far Nedeljko Borojevic, general i den jugoslaviska folkarmén, får en inkallelseorder att omedelbart inställa sig vid fronten. Även Vladan och hans mor måste flytta från sitt älskade hem i Pula till ett hotell för militärhustrur i Belgrad. Pappan är serb, mamman sloven – en jugoslavisk familj.

Men allt förändras och familjen faller isär. Pappan prioriterar att försvara sitt land mot de som han menar vill slita det i stycken och roffa åt sig. Mamman känner sig allt mer övergiven och alienerad bland pappans släkt som allt hetsigare tar Milosevic sida. Hon tar sonen och flyttar till ljubljanaförorten Fuzine. Snart meddelar hon att pappan dött. Den unge Vladan begraver pappan och smärtan inom sig, lägger locket på.

Fuzine har Vojnovic även tidigare skrivit om i sin succédebut Blattejävlar! som kom på svenska förra året. Den handlade om Marko, en andra generationens arbetskraftsinvandrare från Bosnien. Det var en varm, klarsynt och grabbig förortsroman, som drevs av frustrationen och styrkan i blatteidentiteten.

Den nya romanen är mognare och mer allvarlig. Den unge Vladans historia från krigets utbrott, interfolieras med den vuxne Vladans historia 20 år senare. En dag googlar han sin pappas namn och upptäcker att Nedeljko inte bara är i livet utan också efterlyst för krigsförbrytelser av Haagtribunalen. Det blir början på en resa som tar Vladan genom söndringen av sitt forna hemland, familj och liv.

Nedeljko är gömd i Wien, skyddad av några trogna gamla vänner, som liksom han var svurna partisaner och kommunister som trodde på, levde och stred för Jugoslavien. Alla har de förlorat livsgnistan och befinner sig i ett tillstånd av apati och bitterhet, besvikna på mänskligheten.

Goran Vojnovic gör ett ärligt försök att förstå kriget, dess orsaker och konsekvenser, i full komplexitet, utan att vara ute efter att döma någon som representerande den absoluta ondskan och bödeln. Alla folkgrupper kan hata boken: serberna för att de åter igen porträtteras som krigsförbrytare som förnekar sin skuld, muslimerna för att de trots att de var krigets största offer i den här boken ganska mycket osynliggörs, och kroaterna för att krigsförbrytaren som i boken står åtalad för att ha mördat 34 civila i en kroatisk by trots allt förmänskligas …

Nedeljko Borojevic barbariska dåd får en sorts förklaring i det som hänt tidigare i historien. Hans far Milutins hela familj slaktades under andra världskriget av kroatiska Ustasja. Milutin höll hela sitt liv tyst om händelsen, tills hans hjärta en dag stannade. Slaktscenen upprepas nu i Nedeljkos våldsdåd i den kroatiska byn.

Romanen gestaltar den sorgliga spiral av historia, våld och hämnd som är Balkan. Vladan funderar: ”Allt pekade nu på att pappans för tidiga död till slut hade förvandlat Nedeljko till en man som var precis likadan som de som dödat Milutins familj, en man som brände byar och slängde döda människor på hög. Det var en ond cirkel och för ett ögonblick slogs jag av tanken att jag själv var en del av den här jävla historien och att någon en dag kanske skulle kasta min kropp på en hög tillsammans med andra, som mina efterlevande sedan skulle stå och titta på. I denna nertystade historia blev offren bödlar och bödlarna offer, och alla i den här historien dödade och dödades.”

I grunden, menar Vladan, är alla juggar av samma psykopatiskt känslomässiga skrot och korn: ”Jag kallade det för en ’infantil balkankänsla’ och identifierade den som en viktig ingrediens i den hänsynslösa broderliga slakt som rituellt ägde rum här vart femtionde år.”  

Men en syssling till Nedeljko får också komma till tals med att det är väst som har förstört Jugoslavien: ”De hade alltid haft som mål att splittra Jugoslavien och köpa upp det för en spottstyver. (…) De kunde inte köpa hela Jugoslavien eftersom Jugoslavien var för stort och för starkt, och det var därför de började slå sönder landet i bitar. (…) Söndra och härska, det var deras plan.”

”Jugoslavien, mitt hemland” är en lite jugonostalgisk bok. Pappans bästa kompis är muslimen Emir Muzirovic – kapten i den jugoslaviska folkarmén. I ungdomen räddade Nedeljko livet på Emir, och vid Nedeljkos hastiga giftermål med slovenskan var Emir enda bröllopsvittnet. I slutet av boken, när till och med Nedeljkos egen son fördömt och övergivit honom, uppfyller Emir hans sista önskan att begrava honom på den berömda sjömanskyrkogården i Pula under hans täcknamn som gömmer honom undan hans brott … Sen följer Emir sin väns exempel och tar sitt liv.

Men trots alla blandäktenskap och blandvänskaper som innan kriget myllrar förbi får inte heller det stå oemotsagt. Vladans muslimske bilmekaniker Enes säger: ”På den tiden kunde en bosanac knulla vem han ville, det var bara inte någon som ville gifta sig med honom. Jugoslaviskorna ville inte att deras barns pappa skulle heta Mujo. Eller Enes. Där har ni deras bratstvo in edinstvo, broderskap och enighet. Och därför är det inte alls konstigt att det slutade som det gjorde.”

Romanen vill säga något om att den ”nertystade historia”, där etniska och religiösa motsättningar och särarter sopades under mattan, för att bygga det socialistiska multietniska Jugoslavien, inte var rätt väg att gå. Inte heller är förnekelse och naiv försoning lösningen efter 90-talets förödelse. Men det är en livsfarlig balansgång, för som en av Nedeljkos vänner säger: ”Folk kommer ihåg, det är deras största förbannelse.”

Förhållandet till historien måste vara aktivt och ansvarsfullt, annars är risken att man som Nedeljko Borojevic blir ett passivt offer för historien, någon som ser sig styrd av ett deterministiskt öde: ”Allt var redan förutbestämt åt mig. Det fanns aldrig något val. Allt var ödesbestämt åt mig och åt oss alla. Det var ödet. Ödet.”