(S)vikarna

BOKRECENSIONER

LO-toppar i ny bok: Socialdemokraterna bäddade för dagens massarbetslöshet och avregleringskaos

Foto: Scanpix
S-segern – en förlust för LO Statsminister Ingvar Carlsson efter segern i riksdagsvalet 1988. I boken ”Så tänkte LO” punkterar författarna Ingvar Carlssons påstående att han inte hade en aning om vad som höll på att hända med svensk ekonomi.

Att förstå drivkrafterna för den politiska och ideologiska utvecklingen de senaste 25 åren tillhör samtidshistoriens mest utmanande uppgifter.

För några dagar sedan gästades ABF-huset i Stockholm av LO:s förre chefsekonom P-O Edin och tidigare ordföranden Bertil Jonsson som tillsammans med Leif Hägg skrivit boken Så tänkte vi på LO – och så tänker vi i dag.

Edin inledde med att ställa frågan vem som hade trott på någon som 1985 givit följande framtidsscenario:

Att man i dag skrivit in i den svenska grundlagen att låg inflation går före full sysselsättning
Att samhället bekostar friskolor för Livets Ord
Att samma fastighetsskatt gäller för villor i Djursholm och Hultsfred
Att de finansiella marknaderna avreglerats
Att Televerket är börsnoterat – och marknaderna för post, el och apotek är avreglerade
Att vård och omsorg kan bedrivas av vinstmaximerande företag, vars vinster hamnar i skatteparadis
Att stora delar av det kommunala bostadsbeståndet har sålts ut till privata ägare
Och – dessutom – att det socialdemokratiska partiet i slutändan inte haft några allvarliga invändningar på någon av punkterna
Svar: Ingen.

Ingen kunde nånsin förutspå den här utvecklingen.

Så hur kunde det då bli så här?

Att borgerligheten ville stoppa 30 års ­offensiv från välfärdsstatens anhängare som kulminerat i 1970-talets omfattande sociala reformer och ökande jämlikhet är knappast förvånande.

Men varför har socialdemokratin ­accepterat, till och med drivit på, utvecklingen? Ja, inte beror det på något tryck underifrån. Förändringarna har mötts av protester och få av reformerna torde i dag ha stöd av någon partimajoritet. Senast är det LO som sagt nej till vinster i välfärden.

Visst, ”kanslihushögern” drev öppet en omläggning i denna riktning. Men de andra? Vad gjorde de?

Den politik som regeringen Palme förde från 1982 var nyliberalt influerad. Marknaden, inte politiken, skulle lösa krisen. Avregleringen av kreditmark­naden 1985 startade en köpfest – för dem som hade gott om pengar, som slutade i överhettning – och i en åtstramning som LO:s medlemmar fick betala.

I sina memoarer Så tänkte jag (2003) hävdar Ingvar Carlsson att han inte hade en aaaaning om vad som höll på att hända: ”Hela den svenska demokratin hade drabbats av ett grundläggande strukturfel. En ’koalition’ mellan politiker, tjänste­män, näringsliv, ekonomer och media, som inte ville se sanningen i vitögat, skapade tystnad i stället för debatt om vad som höll på att hända i svensk ekonomi”.

Skoningslöst punkterar P-O Edin och Bertil Jonsson Ingvar Carlssons försök att ducka från sitt ansvar. Någon tystnad rådde sannerligen inte! Om statsministern nu inte ville höra protesterna från arbetsplatser hade han år efter år kunna läsa LO-ekonomernas varningar­ för konsekvenserna av den ”dogmatiska avregleringsfilosofin”. Vi förstod att det var våra­ medlemmar som skulle klämmas åt, skriver Bertil Jonsson. Och så blev det.

Men det skulle bli värre. I ett avseende var Sverige fortfarande unikt: arbetslösheten låg runt två procent. Så kunde det inte förbli; i den nyliberala normpolitiken var ökad arbetslöshet centralt. För detta krävdes ett stålbad. Kjell-Olof Feldt ­hade bestämt sig, skriver författarna: ­Regeringen skulle stillatigande se hur inflationen urholkade konkurrenskraften och drev upp arbetslösheten. Det var dock först efter regeringsskiftet 1991, det misslyckade kronförsvaret 1992 och regeringen Bildts krispaket som normpolitiken kunde få fullt genomslag. LO varnade för kraftiga åtstramningar under en låg­konjunktur men Ingvar Carlsson accepterade stålbadet. Och konsekvenserna blev de avsedda: arbetslösheten ökade tre–­fyra gånger, och där har den förblivit.

Enligt marknaden är de arbetslösas arbete­ att hålla löne- och prisspiralen i schack. Detta arbete är det allra viktigaste i hela den nyliberala ekonomin, protesterade P-O Edin bittert.

Så tänkte vi på LO utgör en central pusselbit för att klargöra ansvaret för det svenska samhällets utveckling de senaste decennierna. Den är frejdigt polemisk och en fängslande läsning.

Perspektivet är LO-ledningens, man saknar i regel återspeglingar från rörelsen utanför LO-borgen. En fråga man ställer sig är varför de inte mer aktivt mobiliserade all den ­ilska som fanns ute i landet.

Kanske ger Bertil Jonsson svaret: Även om man började prata om att bilda ett eget parti­ var man inte beredd att bryta med socialdemokratin. Och att hävda att det var borgarnas fel blev som att spotta snus i motvind – ”det kommer tillbaka med full kraft rakt i ens eget ­ansikte."

Kjell Östberg

Professor i historia, Södertörns högskola

SAKPROSA

Så tänkte vi på LO

– och så tänker vi i dag

P-O Edin, Leif Hägg, Bertil ­Jonsson

Hjalmarsson & Högberg