Språket får eget liv

John Ashbery får svenska journalister att visa sin oförmåga

1 av 2 | Foto: TT
John Ashbery dog förra året vid 90 års ålder.
BOKRECENSIONER

Vi tänker oss en dikt som heter nåt så ­lockande som Jordbruksredskap och kålrötter i ett landskap. Och låt oss vidare, efter att vi läst den, inse att den inte alls innehåller några plogar eller rotfrukter eller knappt ens landskap. Den är i stället en obegriplig fantasi om seriefiguren Karl-Alfred med entourage som uppenbar­ligen bor i en lägenhet i stan utan något ”landskap” av betydenhet runt sig.

Ljug alltså. Men vi upptäcker också något annat. Dikten upprepar ständigt några ord: ”klia sig”, ”åska”, ”spenat” (det är ju Karl-Alfred det ”handlar” om), ”trevligt”. Det finns en språklig form i kaos, en konstruktiv munterhet.

Irritationen över obe­gripligheten drar sig skamset undan och ­ersätts av något annat. Språket börjar leva sitt eget liv bortom berättelsen. Man känner luft från andra estetiska planeter.

Vi behöver inte hitta på den där dikten. Den finns. Den skrevs för snart 60 år sen av New York-poeten John Ashbery. Han dog förra året vid 90 års ålder. Nobelpris fick han aldrig. Jag hade verkligen velat se hur normalsvenska journalister och läsare skulle ha krullat ihop sig av pur oförmåga att få ut nåt av hans texter.

John Ashberys ­produktion var stor, och han översattes ganska flitigt till svenska. Nu har Tommy Olofsson samlat egna och ­andras tolkningar i en matig volym, och det är mycket angenämt att möta de här dikterna igen.

Den förste översättaren var Göran Printz-Påhlson, skåning i Cambridge och den man alltid stöter på när man letar efter hur modern engelskspråkig poesi nått svensk publik. Hans klassiska Ashbery-bok från 1983 hette Självporträtt i en konvex spegel. Ragnar Strömberg tolkade långdikten En våg 1986. Därefter tog Tommy Olofsson och Vasilis Papage­orgiou över i åtskilliga volymer. Det mesta av allt detta finns i den nya samlingen.

Jag hade väntat mig ett lite mer övergripande förord. Visst är det kul med anekdoter om pojken John uppe mot Lake Ontarios strand som letar sig fram mot poesin i sin lantliga barndom. Men jag hade velat höra mer om hans ganska omfattande bögliv som student vid Harvard mitt under McCarthy-tidens häxjakter. 

Fram till debuten 1955 sträcker sig den enda biografin om ­Ashbery hittills, och den följer Tommy Olofsson. Hur karriären sen såg ut, hur Ashbery också blev en betydande konstkritiker – det sägs inte så mycket om det här.

Jag fastnar mest för Olofssons underliga beskrivning av Ashberys dikter som
”dagdrömmar”. Det låter rosenrött och fel. Ett mycket bättre ord vore ”vakendrömmar”. Som när man tar en tupplur på eftermiddagen och halvdrömmer det som sägs på radion bredvid sängen. Förvrängningar, utvikningar, skräck som går över i smekningar, nyhetstelegram som blir profetior eller tvärtom, nya skämtsamma logiska system...

Visst kan jag få näst intill utmattningssyndrom av Ashberys poesi. Han kräver envetet att jag lämnar det vanliga poesiläsandets stigar, och det vill jag inte alltid göra. Men den här boken ska finnas tillgänglig i hyllan om jag då och då vill bli påmind om den där nya luften från andra planeter.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi