Kort stubin tände Moderaterna

BOKRECENSIONER

Ny bok om temperamentsfulle Bohmans tid som partiledare

Foto: Gösta Bohman (1911-1997). Foto: Tobbe Gustavsson

Det var självklart att vi avskydde Gösta Bohman. Med detta första person majestatis menas jag, men inkluderar andra inom den breda vänsterrörelsen. Denne arrogante, ofta hånflinande och i vissa frågor - till exempel Vietnam - störtreaktionäre östermalmare har nu begåvats med en bok av förre partisekreteraren Lars Tobisson.

Fast Bohman är givetvis intressant som person, tjänstemannen vid Stockholms Handelskammare som sent, nära femtio år gammal, högst motvilligt drogs in i politiken och nästan lika motvilligt blev partimedlem.

När han 1970, efter en infekterad personstrid, efterträdde Yngve Holmberg som partiledare var han nästan sextio.

Då var Moderata samlingspartiet mest ett stort skämt, man fick dryga 11 procent vid valet hösten 1970. Minsta partiet av de borgerliga. Andra tider skulle stunda, och rätt snart.

1970-talet brukar beskrivas som vänsterns decennium. Det gällde kulturlivet, men inte politiken i stort. 1970 gick Socialdemokraterna tillbaka, kräftgången fortsatte 1973, vilket resulterade i den så kallade lotteririksdagen, och 1976 kom det historiska regimskiftet.

Då var Moderaterna det största borgerliga partiet, men Centerns Thorbjörn Fälldin blev statsminister, en högerman på den posten var otänkbart.

Denna opinionsmässiga metamorfos kan nog i hög grad kallas en Bohman-effekt. Han stack ut, i långt högre grad än de trista företrädarna Gunnar Heckscher och Yngve Holmberg. Han hade kort stubin, blev lätt förbannad, vilket gav en karisma som gjorde sig i medierna. Han tog helt enkelt plats i det offentliga rummet.

Minnet är ibland kort, jag hade glömt att en ilsken Gösta Bohman tågade ut ur det borgerliga samarbetet inte bara en utan två gånger. Först gällde det kärnkraften, sedan en skatteuppgörelse där han menade att de två andra regeringspartierna fjäskat för mycket för Socialdemokraterna.

Tobissons bok är tyvärr rätt tråkig, och känns bitvis besvärande intern, utan vidare perspektiv. En vänbok helt enkelt, även om han tillåter sig ha åsikter om Bohmans humör och svårigheter att samarbeta med kvinnor. Föråldrade gentlemannaåthävor i kombination med plumpa logementsskämt - Bohman var kapten i reserven - var ingen bra mix.

En sak som knappt alls berörs är den stigande irritationen i förhållande till svärsonen Carl Bildt. Ett besked att Bildt var på väg till Sundskär, Bohmans tusculum i skärgården, förstörde hans dag, sedan var det bara att invänta de höga tonlägena.

Detta har jag ur hästens mun, fast hästens namn är hemligstämplat.