Nato kan vänta

BOKRECENSIONER

Torsten Kälvemark om alliansens kris – och utredningen alla borde läsa

1 av 2
Fel sällskap Hur länge kan Erdogans aggressiva politik tolereras? Frågetecknen om alliansens framtid är många. Sverige bör avvakta innan vi tar ytterligare beslut om relationen till Nato, menar Torsten Kälvemark. Foto: AP
Jens Stoltenberg, Natos generalsekreterare. Foto: AP

Är Nato en militärallians eller en social klubb? Frågan ställdes nyligen av Doug Bandow, utrikespolitisk analytiker vid amerikanska Cato Institute.

Försvarsalliansen hade just inbjudit Montenegro som ny medlem och Bandow påpekade att detta är ett ohotat land och en militär nullitet med sin armé på cirka 2 000 man: ”Att bjuda in dem till Nato är ungefär som att acceptera en ny vän på Facebook. Det betyder mest att folk från Washington kan resa runt i världen och kråma sig över hur populärt USA är”.

Liknelsen är inte så tokig eftersom den också aktualiserar en återkommande fråga till Facebooks hjälpcenter: ”How do I unfriend or remove a friend?”. Eller i föreningstermer: Hur blir man av med en besvärlig medlem?

Bandow noterar att alliansen med autopiloten på riskerar att inte se hur dess medlemmar förändras över tid. Han tar Turkiet som exempel, landet med den näst största Natoarmén.

Turkiet är samtidigt ett land som i praktiken annekterat en bit av en annan suverän stat (Cypern), dessutom med en krigsmakt som ständigt kränker andra länders territorium. Den turkiska regeringen attackerar hellre kurder än IS. Man censurerar internet och fängslar oppositionella journalister och akademiker.

Parallellerna med Ryssland är många och slående. ”Vi borde slänga ut Turkiet”, har flera amerikanska debattörer nyss utropat.

Natos grunddokument talar om försvar av demokrati och rättssamhälle. Men den turkiske statsvetarprofessorn Gökhan Basic påpekade nyligen att alliansen tycks ignorera hur denna värdegrund eroderar hos några av medlemmarna. Förutom sitt eget hemland pekar han på utvecklingen i Ungern och Polen.

När Jens Stoltenberg nyligen presenterade loggan för Natos kommande toppmöte i Warszawa i juli framhöll han artigt att den representerade Polens moderna ansikte: ”framåtblickande, energiskt och varmt”. Ironiskt nog stod han då bredvid den bakåtblickande polske utrikesministern Waszczykowski, mannen som senare gjort sig känd för sin kamp mot modernitetens villfarelser i form av vegetarianer och cyklister.

Nato är med andra ord en organisation i djup värdemässig identitetskris. Vadan och varthän är en fråga som internationella betraktare både till höger och vänster nu ställer.

Den frågan måste också lyftas i den svenska debatten och den bör finnas i bakgrunden när man diskuterar ett eventuellt medlemskap för Sverige. Den finns också med som en fond för den ytterst seriösa analys som görs i Natoutredningens betänkande.

Här har vi en grupp som på eget initiativ arbetat i den gamla gedigna standard som en gång sattes av Sveriges offentliga utredningar (SOU). Den har bestått av erfarna diplomater som Hans Blix, Rolf Ekéus, Sven Hirdman och Pierre Schori men också av säkerhetspolitiskt kunniga allmänföreträdare som Lars Ingelstam, Stina Oscarson och Linda Åkerström.

Här redovisas argumenten för och emot och de vägs på ett balanserat sätt. I omvärldsanalysen blickar man mot både historia och nutid.

Gruppens genomgång av Sveriges förhållande till Nato visar hur vi steg för steg har närmat oss alliansen utan någon egentlig debatt. Ibland har närmandet förstås varit kalkylerad politik, ibland mer styrt av tillfälliga militära konstellationer.

Det senaste stora steget togs dock i fullt politiskt medvetande av alliansregeringen som mitt under brinnande valrörelse och inför ett väntat regeringsskifte lät ÖB underteckna det värdlandsavtal som riksdagen ännu inte hunnit ratificera.

En viktig punkt i utredarnas slutsatser är att riksdagsbeslutet om detta avtal bör skjutas upp för att ge tillfälle till bredare debatt och klargöranden beträffande kritiska punkter som alliansfrihet, baseringsområden och kärnvapen. Det är en begäran som inget riksdagsparti rimligen kan ha något emot såvida man inte absolut och utan folklig förankring omedelbart vill binda oss starkare till Nato.

Över huvud taget redovisar utredarna många skäl till att vi inte bör gå med i alliansen. De gör det mot bakgrund av en analys som innefattar både militära och säkerhetspolitiska faktorer.

De granskar den auktoritära utvecklingen i Ryssland, sakligt och kritiskt men utan gälla övertoner. De tar upp Finlands förhållande till Nato och den stora grannen i öster och relaterar det till Sveriges vägval. De förefaller, utan att nämna namn, att ställa sig på samma position som Henry Kissinger när han pekade på värdet av Finlands hållning som en neutral brobyggare i Europa och föreslog att denna medlande funktion också borde spelas av ett framtida alliansfritt Ukraina.

Samma argument kan med fördel tillämpas också på Sverige. Ingen är betjänt av ett Europa som efter Warszawapaktens upplösning på nytt skulle bestå av två antagonistiska och kapprustande block.

De ekonomiska konsekvenserna av en Nato-anslutning är en fråga för sig. Organisationens ambition är ju att medlemmarna ska hosta upp 2 procent av BNP för sitt försvar, Det är det få som gör men att det rika Sverige skulle slippa undan kravet är knappast att vänta. Då skulle, som gruppen påpekar, försvarsbudgeten behöva höjas med 40–60 procent utöver redan beslutade påslag.

I slutet av sin analys gör utredningen ett viktigt påpekande när de skriver att ledarsidor och andra kommentatorer lagt alltför stor vikt vid de rent militära aspekterna på relationen mellan Sverige och Nato.

För egen del vill gruppen hävda att utrikespolitiska och långsiktigt säkerhetspolitiska överväganden är viktigare. De tror på Sveriges roll i avspänningens och diplomatins tjänst med fortsatt möjlighet till en självständig hållning i det internationella maktspelet.

Som gammal statstjänsteman under mer än 40 år har jag läst hundratals offentliga utredningar och remissvarat på många av dem. Det var faktiskt länge sedan jag läste en så välskriven och pedagogiskt strukturerad bok som denna. För studiecirklar i den folkrörelse som nu måste växa fram är den ett idealiskt underlag.

Att förhållandet till Nato måste lyftas som en stor fråga inför valet 2018 är en självklarhet. Alternativet är en folkomröstning eftersom vår relation till en militärallians är något minst lika ödesdigert som vårt förhållande till en monetär union.

Innan vi tar ytterligare beslut om Sveriges relation till Nato bör vi i varje fall avvakta utvecklingen, inte bara i Ryssland. Ska Donald Trump bli försvarsalliansens mäktigaste politiker? Hur länge ska Erdogans auktoritära och aggressiva politik tolereras inom Natos ramar? Ska de nya nationalisterna i flera forna kommuniststater fortsatt urholka den europeiska värdegemenskapen?

Frågetecknen är många. Hur som helst: Följ utvecklingen med Natoutredningen inom räckhåll i bokhyllan.

ARTIKELN HANDLAR OM

Nato