Nära naturen

Barbro Westling om Josefine Klougarts förbluffande bildspråk

avBarbro Westling

Foto: Mads Teglers
Danska Josefine Klougarts roman ”New Forest” består av tre delar som flätas samman till en gripande roman om kärlek och att från början gått miste om kärlek. ”Det speciella bildspråket leder till en annan blick på världen”, skriver Barbro Westling.

Det snöar gärna i Josefine Klougarts böcker. I New Forest är det snön som täcker över, bäddar in och gör landskapet lugnt och tyst. Där jorden vintertid är kal och mörk kommer snön med vithet och ljus. Klougarts nya bok rymmer så mycket av natur, drömmar, stillbilder, frysta gester, snö, sommar och vinter. Jag vänder sidorna för att komma vidare, se mer. 


I hennes tredje roman som översatts till svenska lever den trettioåriga författaren i en komplicerad relation i lägenheten på Islands Brygge i Köpenhamn. Den äldre kvinnan som på gården vårdar sin svårt sjuke make och vägrar släppa taget om honom när han är död. Flickan som rider bland vildhästar på besök i de natursköna skogarna i södra England. 

Berättelserna är olika men växer in i varandra som oro och omsorg.

Författaren skuggas av svartsjuka, rädslan att inte längre finnas med i bilden, utsattheten som måste skylas och tiden som obönhörligt sätter sina spår i det yttre och påminner om föräldrarna som aldrig upphöjde henne till den vackraste av syskonen. New Forest är en skildring av pågående förlust, av att vara frånvarande i nuet, att från början ha gått miste om kärlek.


Det är det bortvända och till synes ovidkommande som texten gestaltar. Minnet av hur någon en gång bar sitt barn till dagis, hur hunden rör sig, skalbaggen i den knutna handen. I Klougarts prosa är något ofta likt något annat, och hennes liknelser är nästan alltid förbluffande. Så leder det speciella bildspråket också till en annan blick på världen. En mun som försvinner i spegelns imma är som en förgiftad brunn, havsytan i solen knastrar som stanniol.

Klougart skriver som tidigare nära egen erfarenhet men har lämnat metanivån. Hennes En av oss sover (2014) som nominerades till Nordiska Rådets pris står förvisso i bokhyllan hos före detta pojkvännen, men det är det existentiellt och känslomässigt starka som håller den nya boken samman. Barndomen som det mest allvarliga. Kärleken som det förlorade. Ensamheten som den största av livets alla uppgifter.


Jag tycker mycket om hur boken är skriven, i stycken på några sidor. Det ger rytm och lugn åt uppmärksamheten. I bokens tre delar återkommer samma rubriker och berättelserna byggs på.

New Forest av Josefine Klougart (bokomslag)

”Ljuset” både inleder och avslutar den nästan 700-sidiga volymen, där Nina Ulmajas version av den svartvita skogen på Thomas Joakim Winthers originalomslag är särpräglat stilenlig.

För naturen är här, den viktiga motparten som både påverkar och uppenbarar något hos människorna. Processer och tecken låter sig jämföras. Kring trädens stammar ligger löven som ”torkade händer”. Djupt fångade korrespondenser visar att inget existerar oberoende av något annat. Allt är sammankopplat, fortsätter och kommer åter i natur och människa. 


Som litterär ekologi övertygar New forest som en märkvärdigt strömmande skapelse där lager läggs på lager, poetiska fragment flyter samman med familjebilder, människor speglas i djur. Johanne Lykke Holms översättning framstår som vore den original trots att Klougarts språk är utan like. Precist, intensivt och mycket vackert omsluter den väldiga romanen en med sina bilder och sitt språk och den suggestiva känslan av att denna omslutenhet rymmer något för framtiden viktigt.

ARTIKELN HANDLAR OM