Kärleken kom emellan

BOKRECENSIONER

HANNA HALLGREN läser en skimrande pärla av Rilke

Foto: Rainer Maria Rilke.

Det är en skör och sinnlig manlig poetisk kropp med misslyckandet smetat omkring läpparna som bringas till existens i Rainer Maria Rilkes Testamente. Denna tämligen självbiografiska skrift från vintern 1920/21 handlar om kampen med att skriva färdigt Duinoelegierna (det skulle ta ett helt decennium – arbetet pågick 1912–1922). Rilke har fått ett oemotståndligt erbjudande: att i ostört lugn vistas på Schloß Berg am Irchel i Schweiz för att där, i den fagra slottsmiljön, färdigställa elegierna. Men ingenting går som författaren har tänkt sig. Emellan jaget och skaldandet ställer sig en oroande kärlekshistoria och ett minst lika oroande sågverk. Poetens uppmärksamhet (hans sinnens finstämdhet) tycks ständigt kana av skriften:

Förhållandet till den älskade hade just lugnat sig så pass att jag kunde räkna med en period då jag med odelad uppmärksamhet skulle få tillhöra mig själv, när ett litet bygge påbörjades borta vid parkens utgång. En lada, trodde jag och tänkte inte mer på saken. Det blev emellertid ett elektriskt sågverk, och nu har det redan varit i gång i tio dagar, outtröttligt surrande och svirrande. Mitt lugn är förstört. Jag inser att det jag hade för avsikt att göra inte bör tas igen i sista stund och med dåligt samvete, som en försenad skoluppgift. Verkandets tid är över. Nu talar sågen.

I all sin fragmentariskhet är Testamente en vacker pärla. I Anna Bengtssons översättning skimrar många av Rilkeskriftens nyanser: allvaret, patetiken, storslagenheten, hjärtats övermod, rytmiseringarna och alla dessa blixtrande bilder som strävar efter att gestalta det estetiskt fulländade. Jag talar om ett bildspråk som skär nya fält genom synfältet: ”Ack, hur kunde den älskade överraska honom, sedan detta blivit till medvetenhet och mer än ett minne: utvaldheten: den höjda armens lust, att bli kastad – o, och darrandet i mål.”

Detta är en skrift som inte skiljer mellan krig och arbete, arbete och kärlek, och verklighet och dikt. Det är en skrift som vill göra poeten till ett redskap för dikten, men som samtidigt låter poeten vara en mycket lättstörd och trängtande man på ett slott. Han hör den elektriska sågen. Han förtingligar den älskade. För stunden vibrerar hans misslyckande.

Men vad som än händer, vilka stavelserna än är som ömsom fastnar och ömsom trycks ut ur skrivstiftet, så pulserar alla intryck genom en skör beredskap inför orden. Och bortom sågklingan – men genom sångklangens metall – kom elegierna att skrivas: ”O då, du som är av järn: ligg tung. / Var spjut. Var spjut. Var spjut.”