Debut som blixtrar till

Petter Lindgren läser Agnes Lidbecks diktsamling ”Ur”

Foto: PATRIK HEDLJUNG
Författaren Agnes Lidbeck (född 1981) debuterar som ­poet med ”Ur”.
BOKRECENSIONER

Agnes Lidbeck har fått ett kvickt genomslag med sina två romaner Finna sig och Förlåten (2017 och 2018, Norstedts) och nu ger hon också ut en diktsamling, med den stilrent korta och dubbeltydiga titeln Ur.

Lidbecks dikt störtar friskt på väg i ett rytmiskt och lovande inledningsnummer med drag av Tomtar och troll (”från fiskaren till fraktaren / från smeden till prästen / från garvaren till skräddaren / från dotter till dotter”), men sedan bär det av till något som skulle kunna kallas för poesins allmänning. Tilltalet mjuknar, dikterna växer till sig i högerkant och utsikten låter sig beskrivas som centrallyrisk. Vi får oss fem avdelningar till lags, prydligt sorterade efter ämne: sorg över en död anförvant, moderskap, ursprung, skrivande samt nedärvt vansinne.


Rädslan för vansinnet, livssvärtan, Intet, kalla det vad ni vill, får hos Lidbeck sin poetiska översättning i den inte så kända åkomman hylofobi, aversionen mot träd eller skogsfasan. ”Jag är sjuk några veckor i tjugoårsåldern / mitt synfält förändras / grenarna utanför huset är plötsligt svarta av väta / och hör skogen till”.

Så enkelt och drabbande, ja skitbra, kan Lidbeck skriva när hon är i slag, men tyvärr har hon också en tendens att dröja för länge i bilderna. Läsaren ser till slut inte skogen för bara träd, uttrycket veknar och dikten blir bitvis redovisande, vag och rent snacksalig: ”Skogen går inte att mäta i efterhand / den är ett muskelminne, omöjlig att se tecken på / i pupillen eller på läppen”.

Bäst tycker jag om bokens andra avdelning som handlar om en familjemedlems död och där staplandet av diktrader blir synonymt med de efterlevandes packande av pärmar och annat viktigt att spara. Kanske finns där en manual i bråten? Något för alla kvarvarande som är ”osäkra på hur man får liv i utombordaren”.


Vid sidan av skogen är det också havet och sjöfarten som särskilt tilldrar sig poetens intresse, och inte minst tycks ­Tomas Tranströmers långdikt Östersjöar (1974, Bonniers), ha bidragit med avgörande impulser till bokens senare hälft där ämnet är ursprung och destination (eller öde): ”i liggarna står namnen på de som gått under / med sina skepp, med händerna på rodret / och de som räddats från toppen av bogspröt / i sista stund”.

Sämre förebilder kan man ha, men till nästa diktbok hoppas jag att Lidbeck avsätter mer tid åt gallring av såväl läsefrukter som diktbestånd. Att hon kan skriva romaner vet vi redan, men med Ur visar hon att författarskapet också rymmer en lyrisk ådra som absolut tillåter exploatering.

Särskilt fäster jag mig vid författarens till synes naturliga fallenhet för att elektrifiera skildringen med hjälp av surrealistiska och oväntade blixt­angrepp, som när hon till exempel låter en gammal brödkavel slå rot i diktjagets hand på sidan 32. Pang!

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi