Fängslande fejkmemoar

Jack Hildén läser en på alla sätt imponerande debut av Linus de Faire

Foto: Caroline Andersson
Linus de Faire (född 1977) är uppvuxen i Stockholm och numera bosatt i Amman. ”Boken om Yousef” är hans romandebut.
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Det är något med memoarformen som kan ge motsatt effekt, om man utgår från att ambitionen är att vara så ärlig som möjligt. Kanske beror det på att författaren utger sig för att berätta sanningen, kombinerat med mängden detaljer. ”Sådär mycket kan ingen minnas”, tänker jag ofta. Då har jag redan börjat ifrågasätta. Linus de Faires fiktiva memoar Boken om Yousef är både sprängfull av (onödiga) detaljer och ett medvetet osäkrande av utsägelsepositionen.

”Ens barndom skapas bara när man i vuxen ålder återberättar den”, resonerar Yousef, jaget. I romanens inledning har han suttit fängslad i nio år utan rättegång, anklagad för mordet på Libanons premiärminister Rafiq Hariri.

I isoleringscellens misär börjar Yousef skriva. Texten tar oss tillbaka till 70- och 80-talens Beirut, och Yousefs palestinska familj som försöker hålla samman mitt under blodigt inbördeskrig. Syskonen tynar bort på olika sätt, och föräldrarna vänder sig mot tystnaden eller arrakflaskan. Inte heller när kriget är slut kan You­sef befria sig från barndomen. Det är väl därför han minns så väl, för att det lidit brist på så mycket att han sparar det lilla som funnits.

Att som svensk debutant göra fiktion av Mellanösterns snåriga historia låter på förhand svårt, minst sagt. Det blir varken särskilt svårt eller tungt. de Faire sveper med lätt hand över sidorna, ibland nästan i samma putslustiga tempo som Jonas Jonassons hundraåring. Den inbjudande stilen är en nödvändighet. Att Yousef har en presumtiv läsare i åtanke möjliggör ett direkt, föreläsande tilltal.

På alla sätt är detta en imponerande och ovanligt ambitiös debut. Generöst är det också, med kartor, personregister och fotnoter. Fotnoterna fungerar som tillägg, där läsaren får bläddra framåt och lämna Yousefs förmanande skrift. Där medverkar andra personers tillbakablickar och sidospår.

Sånt kan få en att rygga tillbaka av reflex, bara för att det är ett så tydligt, gud förbjude, grepp. Men fotnoterna har förtjänsten att inte bara utvidga berättelsen och karaktärerna, utan också cementera bokens stora fråga: Vad är sant?

Yousef intygar gång på gång att han inte har något att dölja, men mamman och pappan och översättaren har en annan syn på saken. Det gör att Yousefs lugna och förnuftiga röst börjar låta lite väl tillrättalagd. Är han en oskyldig fågelskådare eller en kriminell narcissist som tycker synd om sig själv?

Till och med språket, som ibland är över­lastat och vilt på ­metaforer, ges laddning när översättaren som försöker få svenska förlag intresserade av memoarerna, berättar om svårigheten med sitt jobb: ”Översättningar från arabiska till svenska lätt blir stolpiga med något diffust orientaliskt drypande över sig”.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Beirut