Ett unikt politiskt fenomen

Åsa Linderborg om Gudrun Schyman – en politiker som blandar brinnande passion med grandiosa klavertramp

Foto: ROBERT JOHANSSON
HAR STÖVLAT PÅ I 41 ÅR. Gudrun Schyman på Österlen 2010. Politikerprofilen inledde sin politiska karriär i Simrishamn 1977. När hon motionerade för maxantal barn på dagis skrev lokaltidningen att staden utsatts för en kommunistisk attack.
BOKRECENSIONER

Fenomen är nog det ord som bäst inringar Gudrun Schyman. Få politiker i svensk historia har satt sådana avtryck, hon kan försätta sig i de mest häpnadsväckande situationer och landar ändå alltid på fötter. En djävulskt skicklig debattör som alltid får sista ordet, men är svagare i intervjusituationer. Som i Ekots lördagsintervju den 20 maj förra året, när Jörgen Huitfeldt vill veta hur sextimmars arbetsdag ska finansieras och hennes enda svar är: ”Man kan räkna på ditten och datten.”

Men ändå. När Gudrun Schyman pratar lyssnar alla. Förmodligen beror det på hennes passion – hon visar att politik är viktigt.

Schymans bakgrund är inte märkligare än många andra kvinnliga fyrtiotalisters. Hon är arbetarbarnet som börjar läsa på Socialhögskolan och där engagerar sig politiskt. Långt till vänster, i en av alla bortdomnade bokstavskombinationer: Marxist-leninistiska kampförbundet, MLK.

Det där vill hon helst inte prata om, förstår man av Johanna Palmströms biografi Det gäller livet. Schyman har, säger hon, ”små backspeglar”. Hon minns inte så noga. När hon får frågan om just MLK brukar hon skylla på sin dåvarande man Lasse Westman – hon var kär och gjorde som han sade. Slingrandet ringar in feminismens inneboende motsättning: Är kvinnan ett offer för mannens vilja eller har hon ett eget ansvar?


Schyman blev aktiv i VPK när hon flyttade till Simrishamn 1977. I kommunfullmäktige motionerade hon om maxantal barn på dagis, varpå Ystad Allehanda skrev att staden utsatts för en ”kommunistisk attack”.

Schymans förhållande till medierna skulle kunna vara ett kapitel för sig. Varför måste feminister vara så fula? undrade Kvällsposten när Fi grundades.

Här ser man hur mycket som har hänt på kort tid. Den som irriterar sig på att ”feminismen gått för långt”, kan väl ändå inte längta tillbaka till en tid när Schymans ben var ett ämne för politiska kommentarer? Samtidigt har Schyman täljt guld med de där spirorna, senast i Let’s dance. Hon försitter inget tillfälle att vara med, hamnar hon i skuggan ser hon till att elda upp hundra tusen kronor i Almedalen.

Foto: SOFIA RUNARSDOTTER
Johanna Palmström.

Palmströms biografi hade vunnit på en tematisk indelning i stället för en kronologisk. Schyman är ju nämligen mest intressant som politiker. Ett givet ämne hade varit att borra ner sig i Schymans populistiska väsen som Vänsterpartiets ledare åren 1993–2003. Hur partiet å ena sidan hjälper Socialdemokraterna att ”sanera ekonomin” genom drastiska åtstramningar för vanligt folk, å andra sidan slår stenhårt mot regeringen och rusar upp till 12 procent i valet 1998. Det var då Folkpartiet kom på idén att vi ska ha en ideologisk uppfostringsmyndighet som ska varna barn för kommunism och nazism, det som sedan kom att bli Forum för levande historia. Det där har Palmström missat.


När Schyman valdes som partiledare för V var många feminister i partiet skeptiska, berättar Palmström. Hon hade aldrig engagerat sig i ”kvinnofrågorna” och om hon uttalade sig var det med ett gammalmodigt biologistisk perspektiv. Själv ansåg hon att kvinnopolitiska utskottet bestod av ”tjatiga kärringar”.

Schyman, och det här är något viktigt som Palmström har hittat, ansåg sig inte vara förtyckt av något patriarkat – hon hade ju gjort sin klassresa. När Jonas Sjöstedt ville göra V till riksdagens första feministiska parti, var Schyman först skeptisk. Men då hon har näsa för politik som få, förstod hon plötsligt sprängkraften i projektet.

Eftersom V aldrig definierade vad de menar med ordet feminism fick Schyman fritt spelrum att göra det själv. Det är i den kontexten man måste förstå att ”talibantalet” alls var möjligt på kongressen i Västerås 2002, för övrigt bara några dagar innan mordet på Fadime.

Schyman har alltid skytt alla ideologiska och teoretiska diskussioner, hon var nästan sist med att ta ställning i frågan huruvida k-et skulle bort i VPK. Så kunde hon också välja vinnande sida. Samma sak när Fi höll på att sprängas kring frågor om identitet och intersektionalitet. Schyman deltog inte i diskussionerna, men lade sin röst när allt nästan var avgjort.

”Det var Schyman som myntade verbet ’krana’ – när kvinnan tar hand om köket kan hon obemärkt sätta kaffe­muggen under vinboxens kran”

Det kan ses som en lumpen karriärstrategi, men det kan också bero på att de teoretiska diskussionerna går henne över huvudet. Med alla respekt, inget parti är så snårigt akademiskt som Fi. Schyman är en annan sort, hon är en aktivist, en doer som inte pallar diskussioner utan slut. Men här borde Johanna Palmström inte låtit Schyman slippa undan så lätt. Som tidigare redaktör för Bang borde hon varit mer intresserad av att förstå vilken sorts feminist Schyman är, vilken sorts samhälls- och människosyn hon egentligen har.


Palmström håller sig förvånansvärt passiv till Schyman, vilket får mig att undra om hon är ängslig för dem hon delar barrikad med. Jag ler sorgset när jag ser hur nutida MLK:s dogmatism är. Vänsterns ständiga personattacker på sina egna. Moraliserande över hur man ska leva och vad man får göra. Att bara den som har rätt bakgrund ska få prata.

Men inte heller människan Schyman vecklas ut i helfigur. Alkoholismen hastas förbi och saknar, märkligt nog, ett feministiskt perspektiv. Det är alltid mer skambelagt för en kvinna, en mamma, att supa. Här borde det finnas en fatabur för en författare att ösa ur. Det var Schyman som myntade verbet ”krana”; när kvinnan tar hand om köket kan hon obemärkt sätta kaffemuggen under vinboxens kran.

När Schyman berättade om sin alkoholism var hon så hudlös att hela Sverige kippade efter luft. Där satt en politiker, för många en avskydd vänsterextremist, och visade sig vara riktig människa. Det där tillhör Schymans storartade sida, den som gjorde att hon i flera år rankades som Sveriges näst mest beundrade kvinna efter drottning Silvia.


Samtidigt har Schyman en grandios persona, som förmodligen är hennes värsta fiende. Mig avsätter man inte, jag avgår själv, deklarerade hon när skattemyndigheten utredde hennes multipla avdrag. Det avslöjades att hon åkt taxi till och från Arlanda för 50 000 kronor, utan kvitton. Hon förnekade uppsåt, och så var det säkert, men det måste väl ändå ha funnits ett aktivt ointresse att inte bry sig? En tanke om att jag är så mycket större än en utläggsredovisning.

Johanna Palmström har getts tillfälle att intervjua Gudrun Schyman – kvinnan med ”små backspeglar” – blott ett tiotal gånger, vilket måste ha försvårat arbetet. Hon har också pratat med andra, men redogör inte för vilka. Mycket tycks bygga på tidningsarkiv. Det gäller livet blir därför inte den kompletta biografin om Gudrun Schyman, det blir sällan så om man skriver om någon som fortfarande lever. Invändningarna till trots räcker boken ändå långt, Schyman är ett fenomen som man inte kan göra annat än begapa.

ARTIKELN HANDLAR OM