Plötsligt gungar marken

avAthena Farrokhzad

Publicerad:

Olga Sedakovas språk blodfyllt och djupt

Foto: Vladimir Vdovikov
Ryska Olga Sedakova är poet och lingvist.

Wahlström och Widstrands internationella poesiserie har gett mig Gloria Gervitz Migrationer, den bok som mer än någon annan svept bort den lyriska marken under mina fötter. Därför är mina förväntningar på den senaste boken i serien höga. Men länge står jag handfallen inför den ryska samtidspoeten Olga Sedakovas dikter i volymen Portar. Fönster. Valv.

Mikael Nydahl har sammanställt och översatt ett urval ur hennes produktion, från sjuttiotalet och framåt. Det första decenniets poesi har jag svårt att vistas i, på samma sätt som jag har svårt att befinna mig i Karin Boyes tidiga verk. Det är förnumstiga och sedelärande dikter, rentav väluppfostrade, som utgjuter sig över människans existens och vänder sig till henne med imperativ i stil med ”Försök aldrig förstå din egen död”. Liksom hos Boye präglas dikterna av en djup religiositet: de är befolkade av änglar, förlorade söner, frälsare och vita lamm. Ibland blir fromheten komisk, som bilden av människorna som vilar i sin herres händer ”som ärtorna vilar i sin skida”.

Referenserna och citaten går mig ofta förbi, trots att jag har läst både Anna Achmatova och Marina Tsvetajeva, i vars efterföljd Sedakova placeras. Diktens portar är låsta utifrån och jag känner mig inspärrad i syrefattiga rum. Jag vill öppna fönstren på vid gavel, men famlar i blindo. Därför uppskattar jag Nydahls efterord, där jag får veta att poeten också är lingvist, att hon bedriver en sorts filologisk aktivism som går ut på att återvinna teman och versmått från både ryska och västeuropeiska föregångare. Även om jag inte lyckas navigera självständigt genom de poetiska rummen är det fint att få en karta över byggnadsverket.

Ju mer vi närmar oss samtiden, desto lättare blir det att vistas i dikterna. I åttiotalsboken Stanser i Alexander Popes stil inträder en helt annan sorts djärvhet, såväl i rytmen som i bilderna. På sina ställen börjar Sedakova till och med svära: ”fan ta det /Ska du vara olycklig /så var det utan brasklapp! /O, styr in bland klipporna, gå resolut i kvav, /kom

bort med vilje, som när du var barn och ville säga: Nu har jag fått nog av er!” Här uppstår plötsligt en rymd i det trånga  rummet. Språket blir lite mer blodfyllt och bänder till ett valv som gör att jag plötsligt kan stå upprätt i dikten. När jag gör det upptäcker jag att förnumstigheterna faktiskt bär på djup sorg och lyrisk exakthet. Och plötsligt börjar marken att gunga.

Poesi

Portar. Fönster. Valv.

Olga Sedakova, översättning Mikael Nydahl, Wahlström & Widstrand

Publicerad: