Stalins korståg i nytt ljus

Maria Georgieva läser Torsten Kälvemarks fullmatade bok om ryska kyrkan under Stalinväldet

avMaria Georgieva

Foto: AP
Den förstörda Kristus frälsarens katedral återuppbyggs 1997. Diktatorn Josef Stalin (1878–1953) fick aldrig sitt monument Sovjeternas palats.

När man joggar 10 kilometer i valfri riktning i Moskva möts man av en parad av kyrkor i nästan varje gathörn. Därför är det otänkbart att föreställa sig att merparten av huvudstadens ortodoxa kyrkor förstördes under Sovjettiden.

Kristus frälsarens katedral sprängdes 1931 av bolsjevikerna. Den var stadens största, men varken den första ­eller den sista kyrkobyggnad som raserades med anledning av att diktatorn Josef Stalin ville bygga sitt eftermäle med Sovjeternas palats. 1930 hade Moskva 224 ortodoxa kyrkor, 1938 återstod bara 16.


Författaren och kulturskribenten ­Torsten Kälvemark väver skickligt ihop ­enskilda öden med läsvärda arkivdokument, och tar med läsaren till avgörande ögonblick i landets historia. Tio­tusentals präster och nunnor sköts i nacken av sovjetiska säkerhetspolisen NKVD.

Den fasansfulla förföljelsevågen – varför människor från olika nationaliteter och trosuppfattningar dömdes till döden för sin gudstro – och hur det kunde se ut i praktiken under denna mörka epok gör boken läsvärd. I synnerhet i skildringarna av de som avrättades, sammanvävt med de officiella anklagelserna om antisovjetisk agitation och kontrarevolutionär uppvigling mot Sovjetregeringen.


Berättandet drunknar stundtals i redovisning av fakta och årtal, vilket påverkar de drabbande skildringarna som boken är fullmatad av. Om målgruppen hade varit lite bredare hade boken vunnit på att inte inledas med en tidslinje, vilket tyvärr kan tappa den oinvigde läsaren, i synnerhet om hen inte är en fullfjädrad slavist med ett brinnande ­intresse för årtal och fakta.

I redovisningen finns även klara berättande, djuplodande delar om människors inställning till sovjetmakten, och vilka prövningar de ortodoxa gick igenom av när de tvingades bekänna att de erkände den nya regimen som ”en prövning på sin tro på Gud.”

Det är särskilt intressant att ta del av vad den samtida svenska opinionen visste om fasorna som drabbade ryska kristna under skräckens år.


I dagens Ryssland finns det Kreml­lojala politiker som använder kristendomen på liknande sätt som den återuppväckta patriotismen och försöker sudda ut obekväma avsnitt ur landets historia. Att påminna om Stalins avrättningar kan ses som opatriotiskt. Det är nämligen främst aktivister som har grävt i arkivmaterialen och kunnat ge namn till offren i massgravarna under åren – inte staten.

En av dem är Jurij Dmitrijev från människorättsorganisationen Memorial. Dmitrijev har kartlagt Stalins offer som slängdes i massgravar mellan 1937 och 1938 i ryska Karelen i Sandarmoch. Nu riskerar han att dömas till 20 års fängelse eftersom de ryska myndigheterna anklagar honom för pedofili, ett fabricerat brottmål som väcker stor misstänksamhet enligt kritiker i både Ryssland, och andra delar av Europa.


Josef Stalin fick aldrig sitt pampiga kongresspalats, Sovjeternas palats, trots att bolsjevikerna ville krossa religionen. Byggandet återupptogs aldrig efter andra världskriget. 1958 omvandlades området till en gigantisk utomhuspool, ett symboliskt magplask för Stalin. Katedralen som sprängdes återuppbyggdes 2000. Nu sitter makthavarna och de högre makterna i knät på varandra i det auktoritära Ryssland.


Torsten Kälvemark var medarbetare på Aftonbladet kultur. Därför recenseras boken av Maria Georgieva, ­journalist baserad i Moskva.

ARTIKELN HANDLAR OM

Historia

Religion

Moskva